Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 1. En blick in i framtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
på linierna i Hildurs flata hand. En egendomlig darrning öfverföll
gumman. Hon tycktes gripas af någonting hemlighetsfullt,
öfver-naturligt, hvars inflytande hon ej kunde motstå.
Plötsligt öppnade hon läpparna och sade med högtidligt
allvarlig röst, under det hon började skälfva i alla lemmar, som om
hon haft frossan.
— Din fästman är det. Hu då! Denne präktige, ståtlige man,
skön som en Apollo, ligger smidd i bojor inför dig, min dotter, och
anropar dig om räddning. Men . . . hvad är det? Endast genom
din fästmans död för din väg till lyckan. Min Gud, hvad är det
jag ser? Bödeln — bödeln står med bilan i hand framför din fäst
. . . framför — nej, hur ska’ jag tyda detta? — framför din
fästmans mördare ...
Med ett högt, gällt anskri for Hildur upp och skrek:
— Säg mig, mor Karin, att allt detta inte är sannt, att — ni
är en gyckelmakerska, som ingenting kan, ingenting vet!
Gumman kysste Hildurs hand.
— Gå, gå med Gudi! bad hon enträget, Ja, ja, jag — jag
kan ingenting, numara. Ni har rätt, jag har förlorat min forna
skarpa blick, jag är numera utsatt för alla möjliga främmande
inflytanden. Min blick förvirras. Tro ingenting, ingenting alls af
hvad jag nyss pratade! Allt blir med tiden så bra, och ingenting
hotar er lycka. Jag beder natt och dag för er.
Hildur tryckte gummans hand, och liksom drifven af en
öfver-naturlig makt, lämnade hon rummet och skyndade ut i det fria, där
hon först om en stund åter förmådde lugna sig något.
Men mor Karin satt där, orörlig som en stenbild, med en
ansiktsfärg, som hade hon vaknat upp ur grafven. Hon tycktes
sofva, men hennes ögon stodo vidöppna och brunno med en hemsk
glans.
Och med en röst som från grafven sade hon för sig själf:
— Stackars, stackars Hildur! Jag bad dig inte tro hvad du
hört, men tyvärr — tyvärr talade jag aldrig mer under den andes
inflytande, som för mig afslöjar framtiden, än jag nyss gjorde.
Stackars, stackars barn! Jag ljög bara tör att åter lugna dig. Min
profetia kommer att gå i uppfyllelse. Käre Gud, förbarma dig öfver
henne, min välgörarinna, och bsvara henne för förtviflan! Hennes
öde är förfärligare än döden, ja, till och med än den rysligaste död,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
