Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 15. Hos eremiten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Hennes andhämtning blef så mödosam.
Hon måste först öfvertänka hvad hon hört och kände sig
allt för kraftlös och medtagen för att pina sig med så rysliga tankar
och förmodanden, som dem gubben framkallat i hennes själ.
Det såg ut, som hade hon af svaghet plötsligt slumrat in,
så orörlig låg hon där på bädden.
Ändtligen slog hon åter upp ögonen, och samtidigt utstötte
hon äfven ett kvalfullt skri.
— Hur är det med er? Kan jag på något sätt stå er till
tjänst? Har ni svåra plågor, fru grefvinna? frågade gubben, i det
han hastigt reste sig från stolen.
— Plågor! utbrast Lilly i förtviflan. Herre, jag har de plågor,
som en mor känner, från hvilken man röfvat hennes käraste, hennes
barn. Jag besvär er, säg mig sanningen, om ni vet någonting om
mitt barn, hvilket omedelbart efter födelsen frånröfvades mig af
min hjärtlöse man och hans skurkaktige betjänt med tillhjälp af
doktorn.
Gubben slog ihop händerna öfver hufvudet, liksom om det,
hvilket grefvinnan Lilly nu yttrade, vore det allra förfärligaste,
som han hittills hört om hennes öde och hennes mans
skurkaktighet.
Men redan i nästa ögonblick ruskade han med ett vemodigt
leende på hufvudet.
— Ni misstar er, helt säkert misstar ni er, utbrast han. Efter
hvad man sagt mig, kom ert barn dödt till världen.
— Jag misstar mig inte, bedyrade grefvinnan Lilly. Mitt
barn lefde.
— Omöjligt, komplett omöjligt, fru grefvinna. Jag känner ju
den läkare, som bistod er i er svåra stund . . .
— Känner ni doktorn?
— Ja visst. Han är en präktig, en ädel man . . .
— En skurk vill ni säga, som ensamt genom denna sin
handling bragte mig nära döden.
— O nej, nej! Det måste jag bestrida, fru grefvinna. Skulle
herr doktorn verkligen ha samtyckt till er mans fula bedrift, så kan
han endast ha gjort det i den allra ädlaste afsikt.
— Ni vet alltså inte, hvart man fört mitt barn?
— Visst inte, fru grefvinna. Jag vet ingenting annat, än att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
