Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 16. Ett ödesdigert steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Snart släcktes ljusen i herrskapets våning, och i hela huset
rådde den djupaste tystnad.
Endast John smög orolig som ett spöke omkring, lyssnande
än vid den ena, än vid den andra dörren, om tjänstepersonalen
redan sof.
Sent omsider’begaf han sig till det rum, där grefven och Anna
i mörkret väntade på honom.
John inrapporterade, att vägen nu vore fri.
— Då gå vi nu, så att vi kunna vara tillbaka före midnatt,
sade grefven.
Men man hörde på tonen i hans röst, att han kände sig
mycket räddare och ängsligare till mods, än han ville låta märka.
— Jag tror, du grufvar dig för besöket i grafkapellet, sade
Anna i gäckande ton.
— Så särdeles angenämt är det inte, medgaf grefven och steg
suckande upp samt stjälpte i sig ett stort glas vin, liksom ville han
därigenom förskaffa sig mera mod.
— Gör dig nu inte löjlig! hånade Anna. De döda göra oss
ingenting. Spela bara inte de lefvande oss något spratt, så kunna
vi vara lugna och nöjda.
— Ja, bara inte Tschang Yao, den allestädes närvarande,
dyker upp där inne bland de afsomnade och ställer till spektakel!
vågade John anmärka.
— Tig! Gå före! befallde grefven!
Han bjöd Anna armen.
— Har du lyktan, John? "*
— Ja visst, herr grefve.
— Äfven tändstickor, ett reservljus och dropparna?
— Alltsammans, herr grefve, äfven ögonen, öronen och näsan.
Så tyst som möjligt lämnade de huset och stego ut i det fria.
För den händelse, att någon möjligen kunde komma i deras
väg, hade alla tre genom fantastiska förklädnader gjort sig
oigen-känliga. De anade ej, att en gestalt på något afstånd försiktigt
följde efter dem.
Ju närmare de kommo kyrkogården, desto långsammare och
mera tvekande blefvo den af ångest och oro halft förgångne
grefvens steg.
Hvem vet, om han inte ändå besinnat sig och vändt om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
