Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 17. Fångna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
grep likaledes till flykten och skyndade till bortersta vrån af
graf-kammaren, där han gömde sig bakom en kista.
Äfven dit ilade grefven efter. Ännu var han på några stegs
afstånd från John, när han plötsligt liksom af en osynlig makt
slungades till marken.
Han föll alldeles i närheten af John.
Men den senare trycktes själf i samma ögonblick till marken,
och han kände, att det var ett lefvande väsen, som sprang öfver
honom för att sedan som besatt sno några hvarf rundt omkring i
grafkammaren.
Nu, när de hörde ett ängsligt gnällande och skällande, märkte
ändtligen de dödligt förskräckta männen, att de hvarken hade att göra
med ett spöke eller en människa utan — med en stor hund.
Grefven kände genast på lätet igen djuret.
Det var Nero, den för död ansedda grefvinnan Lillys
favorithund.
Hade djuret varit instängdt i gratkapellet, eller hade det först
då smugit sig ditin, när den där hemlighetsfulla gestalten följde
helgerånarna?
Hvem skulle väl kunnat upplysa därom ?
Djuret kunde ej för männen lösa den gåta, som hans närvaro
var för dem.
— Nero! ropade grefven i befallande ton.
Djuret skyndade genast fram till sin herre och visade sig så
vänligt.
— Hvad tar du dig till, Nero? sporde Adlerström. Hur kan
du bara skrämma oss så?
Han fasthöll hunden i halsbandet och befallde John åter tända
ljuset i lyktan.
När betjänten hörde, att det väsen, som man tagit för ett spöke,
var grefvinnan Lillys favorithund, återvände äfven hans sjunkna mod.
— Hvad i Helsingland är det för ett djäkla infall af
hund-rackan att följa efter oss hit? mumlade han. Jag blef verkligen
dödligt förskräckt, och när allt kommer omkring, har kanske den
besten gjort af med er vackra fästmö, herr grefve.
Först nu tycktes hos grefven minnet af det skedda återvända.,
— O, min Gud! stänade han. Du har kanske rätt, John_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
