Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 17. Fångna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
manprässad, att hon endast med den allra största ansträngning
förmådde hämta en smula luft.
Hon försökte utstöta ett nödrop. Förgäfves. Hennes strupe
var som hopsnörd, och vid hvarje rörelse, som hon gjorde, kände
hon, hurusom vassa taggar genom kläderna inträngde i hennes bröst.
Hon trodde, att det skulle bli hennes död, och det som straff
för hennes godlöshet på detta heliga ställe.
Men å andra sidan sjöd äfven vreden inom henne, för det
hennes följeslagare icke skyndade henne till hjälp utan i stället fegt
gripit till flykten.
De båda männen hade af skräck mist både syn och hörsel.
Grefven satt eller rättare låg nedanför trappan och bokstafligen
kippade efter andan.
Sitt ansikte höll han betäckt med bägge händerna, liksom ville
han åtminstone icke med öppna ögon se det rysliga närma sig, som
han ännu fruktade skulle komma.
Och John?
Denne låg, redan mer än halfdöd af skrämsel, lutad mot
väggen på något afstånd från sin herre.
Med den ena handen höll han ännu krampaktigt fast lyktan,
i hvilken ljuset slocknat, när han med en sådan hisklig fart flugit
utför trappan.
Det becksvarta mörkret gjorde situationen ännu fasansfullare.
Till och med den storskräflaren John, som nyss skämtat och
sökt göra sig kvick, hade grundligt förlorat lusten härför, och han
kände nu i stället en isande rysning gå genom merg och ben.
— John, John, hvar är du? hviskade ändtligen grefven med
darrande röst.
— Lefver herr grefven ännu? ljöd betjentens dämpade genfråga.
— Om jag lefver? Ack, jag är mera död än lefvande!
— Så kom då hit, herr grefve!
— Hjälp mig att stiga upp, John!
— Inte ett steg kan jag ta, herr grefve. Jag är som
förlamad. Det var ju rysligt. — Hör bara! Hvilka hemska ljud!
Och i själfva verket hördes nu uppifrån trappan ett do it mor_
rande och ett krafsande ljud, som om någon försökte öppna dörren
där uppe.
Grefven sprang förskräckt upp och flydde till John. Men denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
