Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 20. Barnarofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
henne! Jag trodde, att hennes hjärta låg för mig som en
uppslagen bok, och ändå — ändå har hon varit falsk mot mig. Ty att
hon för mig döljer någonting så viktigt, hvad är väl det annat än
falskhet? Bort, bort! Jag måste ut i det fria för att låta min smärta
rasa ut, ty jag tror, att jag eljes i min vrede skulle kunna begå en
orättfärdighet. Bedragen .. . min egen hustru och min egen dotter
ha fört mig bakom ljuset och bedragit mig. Ja, ja, det är mer, än
jag kan fatta eller uthärda. Att någonting sådant skulle hända mig!
Och utan att akta på sin hustrus ord skyndade han in i
boningsrummet, satte hatten på hufvudet och tog från väggen ned sin
bössa.
Men just som han ämnade storma ut igen, öppnades dörren
utifrån, och Thora, hans dotter, stod inför honom.
— Far... är du hemma, far? Tänk, att jag inte hört dig
komma! utbrast flickan i en ton af hjärtevinnande, okonstlad glädje.
Ovilkorligen tog torparen ett steg baklänges. Men flickan
skyndade in, slog sin runda, hvita arm kring faderns hals och
utbrast gladt:
— Välkommen hem, far! Välkommen! Jag har så länge
förgäfves väntat på dig. Men nu är jag så glad, att du ändtligen
är hemma igen.
Torpareris ögon stodo fulla af tårar. Plötsligt sköt han nästan
med brutalt våld dottern ifrån sig och sade i isande, hård ton:
— Låt mig vara! Jag måste ut, bort; ty hyckleri och
falskhet ä’ faderskärlekens död.
Thora ryckte till, liksom om hon fått en elektrisk stöt, och
samtidigt utstötte hon ett högt skri.
— Far! Hvad i Guds namn gör du? Hur kan du bara göra
det stackars barnet ansvarigt för det, som jag själf är skulden till?
ljöd nu torparhustruns af ångest darrande röst.
I nästa ögonblick stod den sjuka, endast iklädd det allra
nödvändigaste och tungt stödd på en krycka, på tröskeln.
Mannen vände sig genast till henne, sträckte liksom
besvärjande ut handen och yttrade:
— Mor, bär du skulden, såsom du säger, då får du också,
hur ondt det än gör mig att nödgas säga dig det, bära ansvaret för
dina handlingar. Eller vill du kanske bestrida, att skuldmedvetandet
tydligt står skrifvet på Thoras panna? Ni kvinnfolk ha verkligen
Lilly 1. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
