Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 21. Skogsviolen i sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Skogsviolen i sorg.
— Hitåt! — Hitåt! Herre Gud, det har ju verkligen händt
en olycka. Thora, kom hit, kom hitåt!
Så ropade kusken Karl Borin, sedan han en god stund
ströf-vat omkring i skogen.
Samtidigt gaf han också den aftalade signalen, i det han tätt
efter hvarandra aflossade båda skotten i sin dubbelbössa.
— Hitåt! Hitåt! ropade han ännu en gång.
Som svar på hans signalskott och rop hördes nu en kvinnas
hjärtslitande anskri. Strax därpå kom Thora i flygande hast till
platsen, där den unge mannen stod. Med utropet:
— Du milde Gud! Min far, min stackars far! sjönk flickan
på knä bredvid torparen, hvilken låg där orörlig på marken, tilltalade
honom med de ömmaste smeknamn och betäckte hans dödsbleka
ansikte med heta kyssar.
Nu kommo äfven de båda drängarna springande.
— Är Moberg här? Har någon olycka händt honom?
— Hvar — Hvar är han?
Så ropade de tillskyndande.
— Död! Död! skrek Thora, alldeles utom sig af skräck och
smärta. O Gud i himmelen förbarma dig öfver min olyckliga mor!
Jag är rädd för, jag fruktar, att förskräckelsen tar lifvet äfven af henne...
De med all makt frambrytande tårarna kväfde här hennes röst.
Karl Borin ställde fort sin bössa mot ett träd och drog sedan
den förtviflade flickan med mildt våld bort från hennes far.
— Misströsta inte, kära Thora! sade han i en ton af det
hjärtligaste deltagande. Ännu är det ju inte alls bevisadt, att Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
