Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 31. Smärtsam öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
också gärna af er veta, om kvinnan verkligen var
sinnesrubbad.
— Det är hon med all säkerhet.
— Ja, jag kunde väl tro det.
— De gingo alltså åt Stensnäs till?
— Ja visst.
— Är det länge sedan?
— Högst tjugu minuter.
— Så så. Då skulle man kanske kunna upphinna dem?
— Ja, det vore nog den minsta konst. Den vansinniga
klagade ju, att hon knappast orkade gå ett steg längre, emedan hon
redan så länge irrat omkring i skogen. Hon ville till och med
genast sätta sig och hvila.
— Nå, då finna vi henne nog. Men nu vill jag också låta
er veta, hvem den sinnessjuka egentligen är; hon är min kusin, en
bagardotter från Stockholm, och har redan en gång förut varit
tokig i grefve Adlerström. Nu, då hon fått veta, att grefvinnan
aflidit, har hon mea ens helt och hållet mist förståndet, och vi måste,
hur ondt det än gör oss, afföra henne till dårhuset.
— Ja, dit hör hon ju också med rätta. Men nu måste ni
allt knalla er i väg, i fall ni ska’ hinna i fatt de tre personerna,
hvilka ju alltså äro bekanta och släktingar till er.
— Ja, kanske det.
Grefven räckte Kramer vänligt handen.
— Farväl! sade han. Gör mig nu också den tjänsten och
utbasuna icke den dumma historien! Det vore tråkigt för oss, om
det öfver allt blefve kekant, hvilka bekymmer och obehag den
sinnessjuka förorsakar oss med sitt dumma prat och sina galna tilltag.
— Jag håller munnen, var säker på det! Ni kan tryggt
förlita er på mig. Jag står ju nu i en så stor tacksamhetsskuld till er.
— Ingenting att tala om.
— Jo, minsann var det så. Nå, adjö då! Men med honom
där vill jag inte vidare ha någonting otalt. Den bagargesällen har
ju näfvar af järn.
— Ja, en annan förtjänar inte sina pängar så lätt, som ni
gjort, sade John, just som han stod i begrepp att följa efter grefven.
Därmed gaf äfven han sig i väg och var med grefven snart
både utom hör- och synhåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
