Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 31. Smärtsam öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
vilja smälla i mig en sådan dalkarl, det var allt ändå väl
starkt.
— Nå-å, berätta nu vidare!
— Alltså . ..
Kramer låtsade, som måste han först tänka efter, hvar han
stannat i sin berättelse.
— Alltså, fortfor han, jag insåg genast, ati fruntimren trodde
mig vara en sådan dummerjöns, som de kunde få att tro hvad
som helst. ..
— Hufvudsaken, käre vän, endast hufvudsaken vill jag veta,
afbröt den af otålighet halft förgångne grefven.
— Jo, kvinnan, som påstod sig vara grefvinna, sade, att hon
på ett alldeles rysligt ohyggligt sätt förföljdes af sin man och en
dennes tjänare.
— Så löjligt! Grefven bor i staden och tänker inte alls på
att springa omkring här och förfölja en död, som redan för länge
sedan ligger i grafven.
— Naturligtvis, skrattade Kramer. Allt det där sade jag mig
också. Kvinnan tycktes vara sinnesrubbad.
— Alldeles riktigt. Den ena af dem har mist förståndet,
instämde på goda skäl ögonblickligen grefven.
— Nå, därom äro vi alltså ense, fortfor Kramer. Kvinnan var
sinnessjuk, och att de båda andra, som hon hade i sällskap, bara
höllo med för att inte göra henne ännu tokigare, det märkte jag
också med det samma.
— Mycke’ riktigt! Sannerligen är inte ni riktigt skarpsinnig,
berömde grefven. Men var nu snäll och berätta vidare!
— Jo, kort och godt, sade Kramer, sedan den ena kvinnan
narrats så duktigt för mig, besvor hon mig att ej för någon nämna,
det hon nu i hemlighet ännu en gång ämnade begifva sig till
Stens-näs för att där hämta respängar. Hon ämnar i morgon, eller
möjligen redan i dag, resa utrikes, så att hennes man ej kan finna
henne. Jag sade ja till allt, hvad hon pratade, och slutligen
begåfvo sig de tre i väg åt Stensnäs till. Eftersom jag hoppades att
möjligen ännu en gång få se och tala med er, kom jag hitåt.
— Hva? Därför är ni här?
— Ja visst. Ni hade ju skänkt mig två kronor, och
därför ville jag visa mig tacksam. Och för det andra ville jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
