Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 33. Misstänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Konstapeln stirrade oafvändt på Tschangs med ordensband
smyckade bröst
— Och ni påstår, att herr Wallmark är er vän? frågade han,
— Det är ett faktum, icke blott ett påstående. Men om ni
bara inte har allt för stor brådska med att bortföra mig som fånge,
så kan ni ju få denna min uppgift bekräftad af herr Wallmark själf.
Jag är nämligen här för att invänta ifrågavarande herres ankomst.
— Så följ då med in i stugan! Gå före! befallde konstapeln.
— Så gärna!
Med en lätt bugning för polismannen efterkom Tschang
dennes tillsägelse.
Hustru Mattsson kom med tårdränkt ansikte emot dem.
— Gud i himmelen! snyftade hon, i det hon liksom bönfallande
sträckte sina hopknäpta händer mot polisen. Herre, herre, hvad var det
ni sa’? Min man... ni talar om min man. Hvad är det med honom?
— Långe Masse har brutit sig ut, har rymt i sällskap med en
annan mördare. Erkänn, kvinna, hvar er man finnes! Säkerligen
har han först af allt begifvit sig hit till er.
— Rymt? Min man är fri? ljöd det halft ängsligt, halft gladt
från kvinnans läppar.
— Hva’? Sannerligen tror jag inte, att ni till råga på allt
gläder er öfver denna er mans nya förbrytelse, hvarigenom han
skaffat oss ett sådant sjuhelsikes arbete? röt polismannen barskt åt
kvinnan.
Denna torkade fort sina tårar.
Nu rätade hon upp sig till sin fulla längd. I öfvertygande,
nästan stolt och straffande ton utbrast hon:
— Ja visst, herr konstapel. Har min man rymt, så kanske
det enligt lagens bokstaf ej är rätt och möjligen icke heller klokt
handladt af honom; men tusen gånger orättvisare är det af
myndigheterna att på en lös misstanke häkta en oskyldig, att rycka honom
från hans familj och att anklaga honom för ett så rysligt brott.
— Kvinna, tygla er tunga! varnade mannen. Hur kan ni bara
våga att gent emot en polisman föra ett sådant språk, hvilketju
innebär en svår förolämpning?
— Kvinnan tycktes i en hast ha blifvit en helt annan
människa. Hon var blossande röd af sinnesrörelse, och hennes ögon
sköto vredesblixtar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
