Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 38. En strid på landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
— Ni här? utbrast han. Hvar äro de båda skurkar, som gått
så illa åt mig?
— Borta äro de för ögonblicket, men de skola strax komma
igen, ljöd svaret. Fort, fort! Raska på! Stig genast upp! Här är
ingen tid att förlora, såvida du inte vill, att de båda bofvarna till
råga på allt äfven ska’ bringa dig i fängelse.
John försökte resa sig upp, men af smärta sjönk han strax
åter ned.
— Jag kan inte, stönade han. De fördömda uslingarna ha
gått för illa åt mig. Har ni inte någonting att dricka?
Grefven hade händelsevis en smula koijak kvar i fältflaskan,
som han alltid brukade bära på sig. Han lät betjänten dricka ur
innehållet.
— Det skall stärka dig, sade han. Kufva smärtan! Det kan
inte hjälpas, du måste med mig bort härifrån. Du kan t icka din
Gud, att jag hörde ditt skrik, så att jag kom i tillfälle att befria
dig ur dina dödsfienders våld.
John såg inte heller nu ut, som om han tänkte resa på sig.
När grefven såg hans tvekan, tog han sin tillflykt till èn list för att
fort få honom på benen igen.
— För Guds skull, John, sade han i ängslig hast, där
kommer han redan tillbaka igen. Fort, fort! Det är långe Masse, karlen,
som misshandlat dig så förskräckligt. Kom, för Guds skull kom,
annars är du förlorad.
Denna list hade åsyftad verkan.
I en hast stod John på benen igen, klängde sig fast vid
grefvens arm samt vacklade och linkade med honom därifrån.
— Fort bara! manade grefven på honom. Vi måste försöka
att fortast möjligt uppnå Stensnäs. Först då du hunnit dit, är du
räddad och i säkerhet.
John stönade och klagade på det jämmerligaste.
— Det går väl an för er att prata, jämrade han sig med
ynklig uppsyn. Jag känner det, som om hvartenda ben i min kropp
vore sönderslaget, och vid hvarje steg, som jag tar, förefaller det
mig, som stucke mig tjogtals nålar.
— Ja, det tror jag mycket väl, instämde grefven. Jag såg ju
själf, hur obarmhärtigt de båda karlarna randade din stackars
stofthydda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
