Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 54. Skräckslagna förbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
— Hvar jag bor, det är min hemlighet, ljöd svaret. En sådan
hemlighet skulle jag kanske anförtro er personligen och ensam; men
eftersom doktor Giftblandare är närvarande, aktar jag mig visligen
för att låta någon se i mina kort.
— Dummerjöns! brummade doktorn. Liksom någon af oss
skulle förråda den andre. Men jag förstår nog, hvarför ni vill
hemlighålla er vistelseort. Ni har där gömt er rånade skatt och är rädd
för, att vi kunde komma öfver den.
— Alldeles riktigt, skrattade John, och herr doktorn måste nog
medgifva, att mina farhågor icke äro så alldeles ogrundade. Jag
känner er en smula och aktar mig därför visligen att sätta er till
vaktare öfver mina pängar. Visste ni, hvar jag har dem gömda, så
skulle jag inte länge till få fröjda mig åt deras ägande; men jag
antar, att äfven i det afseendet mitt valspråk är berättigadt: att hafva
är bättre, än om jag hade.
— Vi lämna det därhän, John, inföll nu grefven. Med sådant
där prat kommer man ej till något resultat.
Doktor Brummer skrattade så skadegladt.
— Ja, ja, sade han, herr Mård har alltid ätit visdom med sked;,
men dumheter tyckes det oaktadt hos honom vara ett outtömligt
mödernearf. Ha, ha, är det inte skojigt? Karlen släpar i långliga
tider öfver allt med sig det tunga plåtskrinet, kastar det slutligen till
och med som ett stycke skrotjärn i sjön, och den förste bäste som
fiskar upp det ur vattnet, ser vid första ögonkastet, att det
innehåller ytterligare tjugufem tusen kronor.
— Hva’? skrek John. Ni dumma karl, jag skulle vilja veta,,
hvar de tjugufem tusen kronorna varit gömda.
— Jo, naturligtvis i skrinet, vän Slughufvud, och där mellan
de båda bottnarna, hånade Brummer och berättade sedan för John,,
som såg både arg och snopen ut, den oss redan bekanta historien
om skrinets upphittande.
Att doktorn inte bara berättade en saga, det insåg John af
den omständigheten, att Brummer noga beskref den plats, där han,
John, kastat skrinet i kanalen, och dessutom nämnde läkaren äfven
den lycklige upphittarens namn.
— Nå ja, förargligt är det naturligtvis, brummade John; men
om en fattig sate därigenom hlifvit lycklig, så vill jag inte
missunna honom fyndet. Men i öfrigt kan ni vara lugn, herr doktor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
