Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 54. Skräckslagna förbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
639
ty jag för min del har också redan nog. Hade ni så mycket som
jag, så kunde ni vara nöjd och behöfde inte spekulera på att å nyo
pungslå er gode vän, grefven.
— Tyst, John! inföll här grefven. Jag vill inte höra detta
gräl. Jag vill inte förarga mig öfver bisaker, då vi ännu ha
huf-vudsaker nog att dryfta och ordna. Säg mig bara, om du har
någon aning om, hvar din flicka finnes! Det kan inte vara mig
likgiltigt, ty säkerligen har du varit nog oförsiktig att inviga henne i
vår hemlighet, och skulle hon nu råka i ei nödstäld belägenhet eller
bli gripen af polisen, så kunde hon förråda oss.
John lade förtroligt handen på grefvens axel och svarade:
— Var inte alls orolig för den saken! Gerda är i säkerhet.
Den goda flickan tyckes ha anat, hvarthän jag styrt kosan.
Korteligen, glädjen var stor, när vi plötsligt äter träffades. Hon befinner
sig nu i min bostad, och jag har dragit försorg om, att hon ej kan
bli igenkänd af vissa personer, som äfven intressera sig för henne.
— John, gif mig din hand därpå, att det förhåller sig så, och
lofva mig att icke vidare inviga flickan i vår hemlighet och att
af-hålla henne från hvarje oförsiktighet!
— Det sker, utan att herr grefven först behöfver förmana mig.
därtill. Min Gerda tackar sin skapare, för att hon åter är hos mig.
Ni vet ju, att flickan ej har några pängar, och följaktligen har hon
goda skäl att noga rätta sig efter mina önskningar och att vara
foglig som ett väluppfostradt barn. Hon vet, att hon ej behöfver
lida någon nöd, så länge hon är hos mig.
Äfven John tog nu plats vid bordet.
— Men hur har ni kommit hit, och hvem har sagt er, att vit
voro här? frågade Anna.
— Det har jag ju redan sagt, svarade John leende. Jag såg
den präktige doktor Giftblandare, som gjort min bror den
väntjänsten att befria honom, komma gående i Kramers och min brors
sällskap från järnvägsstationen. Naturligtvis intresserade jag mig för,
hvart de skulle ta vägen, och då hörde jag allt, hvad jag behöfde
veta. Jag hörde också doktorn fråga gästgifvaren, om köpman
Grynsr från Stqckholm bodde här. Jag frågade ingenting alls, men
fann ändå strax rätta rummet. Det var heller inte svårt, eftersom
detta var det enda rum, hvari ännu brann ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
