Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 56. I grafkoret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■659
— Jag undanber mig dylika titlar, doktor Giftblandare, röt
mannen.
Nu, när gretven och Anna hörde mannen tala och doktorn
kalla honom Mård, blef det strax åter lif i dem.
Bägge två foro hastigt upp.
Kramer gjorde sammalunda.
— John!
— Ack, du din ärans lymmel, hur kan du- bara våga skrämma
oss så?
Samtidigt yttrade Anna och grefven dessa ord.
— Ja, det är verkligen ett gement skämt, förklarade doktorn.
Men han drog sig försiktigtvis i det samma några steg åt
sidan, eftersom det ännu sved i kinden.
Grefven och Anna gåfvo nu sitt missnöje luft i ord, som de
icke gjorde sig den mödan att välja. Men John hånskrattade
och sade:
— Nå, nå, inte så häftigt. Jag kunde ju tänka mig, att min
före detta herre och husbonde skulle vara betydligt hårig. Hvad
rår väl jag för det, att I allesamman ären så förskräckta? Haden
I bara helt lugnt tagit mig i närmare betraktande, så måsten I ju
med det samma ha sett, hvem som stod inför er.
— Nej, John, detta dumma skämt kan jag inte förlåta dig,
sade grefven.
— Se så, lugna er nu bara! skrattade John. Jag vill ju
också så gärna bidraga till att åter lifva ert mod. Hör alltså! Jag
har kommit för att följa med er till gratkoret.
— John, vill du verkligen göra det? frågade grefven gladt.
— Ja visst, just därför har jag kommit hit. Jag hörde, hvilket
helsikes schå doktorn hade att få er med sig bara hit. Då uppsteg
hos mig den tanken, att jag borde skrämma er en smula till straff
därför, att ni allesamman ä’ så rädda. Det var inte så illa ment.
— Det är oförsvarligt att så där halfvägs skrämma lifvet ur
en, bannade grefven.
— Åh, så farligt var det väl inte. Ni lefver ju ännu, och jag
antar, att inte heller fröken Anna skall ondgöras på mig för mitt
lilla skämt, i all synnerhet som hon nu icke behöfver vänta ensam
här ute; ty om jag följer med till grafkoret, så kan ju Kramer stanna
kvar här och göra er fästmö sällskap, tills vi komma igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
