Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 66. Af misstag befriade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■793
Till följd af skakningen lossnade stenen, hvari regeln sköt in,
och dörren sprang upp.
Men knappast hade Ragnar, som höil eldbranden i sin hand,
kastat en blick in i hålan, innan han utstötte ett rop af obehaglig
öfverraskning.
Men ännu innan de andra närvarande visste hvad Ragnar
gjort för en upptäckt, trängde sig tvänne gestalter ut ur
klippkammaren.
— Rättvise himmel! John! - Brummer! skrek Hildur till, när
hon kände igen dessa båda.
Hon ryggade ovilkorligen några steg tillbaka.
Men Folke grep John i armen och fasthöll honom, under det
han samtidigt befallde männen från vinbergsvillan att skynda till
och likaledes tillfångataga doktorn.
— Besvära er inte i onödan! stönade John. Vi med våra
sönderslagna fötter springa inte ifrån er. Tvärtom, vi äro beredda
att göra gemensam sak med er mot de skurkarna, som tilltygat oss
på ett så rysligt sätt.
— Hvar är grefvinnan? Hvar är Greta? frågade Hildur.
— Ja, tillstån det bara, I skurkar, hvar äro fruntimren, som I
bortfört, och hvar är grefvinnans barn? sporde Folke i vredgad ton.
— Man har fört dem till en liten håla, som ligger på vänster
hand om ’den stora grottans ingång, sade John.
— Så för oss då dit, sade Folke hotande, eller vid Gud, vi
tala på helt annat sätt med er.
Då utlät sig doktorn i trotsig ton:
— Vi rå inte för, hvad som händt. Vi ha inte alls tillfogat
fruntimren något ondt, utan grefven, denne erbarmlige förrädarsjäl,
har låtit bortföra sin maka för att lämna henne i dessa
människors våld.
— Framåt! befallde Ragnar. Här är ingen plats att berätta
historier på, och inte heller ha vi tid med det nu. Visa oss vägen
och säg oss framför allt, om röfvarkulan har en andra utgång,
genom hvilken grefven och hans stallbröder kunna ha flytt!
— De äro borta. Ah, de äro borta, jublade John.
Han brydde sig inte vidare om den rysliga smärtan i fötterna
utan slet sig lös och sprang ut i stora grottan. Och när han fann
den tom. utbrast han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
