Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 68. Lefvande last
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■813
inte redan i denna stund ankar, så slår jag vad, att vi få dessa
fruntimmers vänner jämte polis och militär på halsen. Bröte under
tiden en storm lös, så sutte vi här i viken fångna som i en fälla
och kunde ej komma ut i öppen sjö.
— Är det sannt, Danilo? Vet du bestämdt, att polisen och
militären äro oss på spåren?
— Det är lika sannt, som att jag nu står tramför dig. Tveka
alltså icke att lätta ankar; ty hvem vet, om det icke redan om en
timme kunde vara för sent?
I detta ögonblick hördes bortifrån en hög klippa ett skott.
Då utbrast Danilo:
— Där har du det. Det var varningssignalen, hvilken
kunskaparen, som jag utsändt, gifvit oss.
Janos utstötte en grof ed.
— Du tror, att polisen och soldaterna redan ä’ oss i hälarna ?
— Någon annan förklaring finnes ej. Kvinnornas vänner ha
antagligen valt den långt kortare landsvägen, och tvifvelsutan ha de
genom något förräderi fått reda på, hvart vi styrt kosan. Utdela
dina befallningar, så att vi inte bli öfverrumplade af våra förföljare!
Vi vore förlorade, om vi dröjde kvar här längre, och om våra
förföljare lyckats öfvertala kaptenen på något krigsfartyg att anställa
jakt på oss.
I vredesmod stampade Janos i däcket och befallde:
— Ned i hytten med kvinnorna! Jag skall ta saken i
öfvervägande. Men det säger jag, att lefvande skola de aldrig mera
lämna Jungfrun, om fara hotar oss från förföljarna.
Danilo vände sig till Lilly och Greta och bad dem på sitt
skenvänliga sätt följa honom ned under däck.
Han tillade:
— Som ni se, stå ni under mitt beskydd; men jag ber er
också, att ej genom onödigt motstånd för mig försvåra min
uppgift.
Lilly och Greta insågo nog, att det var bäst, att de godvilligt
efterkommo Danilos uppmaning; ty med förskräckelse hade de
insett, att det låg i deras egei intresse att så fort som möjligt komma
bort ur sjöröfvarenas närhet.
På flykt var ju inte alls att tänka, och genom motstånd skulle
de endast ha förvärrat sin belägenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
