Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 73. En öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■882
— Enligt beskrifningen, sade hon, känner ni redan till det
ställe, dit röfvarena närmast styrt kosan; ty där, i närheten af
hafsstranden, hvarest grefven, doktorn och betjänten öivérföllo och rånade
juden, ligga en gammal slottsruin och ett kapell, som röfvaren
omnämnde. Hvad min plan beträffar, så kan jag ännu icke så noga
bestämma den, men så mycket vet jag redan nu, som att ni ska’
bli nöjda med gamla Milinski. Som bevis på, att jag menar ärligt,
vill jag nu äfven tala om, att jag där borta gömt större delen af
den skatt, som jag vill skänka de bortröfvade kvinnorna.
Folke var nu fast besluten att göra gamla Milinski sällskap
på resan.
Däremot önskade han, att Hildur och Ragnar för stormens skull
skulle stanna kvar och först senare komma efter.
Men knappast hade Hildur hört detta Folkes förslag, innan hon
utbrast:
— Nej, min vän, hvad ni vågar, det kunna äfven vi våga.
Reser ni, så följa vi naturligtvis med. Jag betraktar det som en
Guds skickelse, att vi kommo hit i rätt tid. Inte heller vi skulle få
någon lugn stund, om vi stannade kvar här och sysslolösa lade
händerna i knät.
Ragnar tryckte varmt sin vackra, unga makas hand.
— Tack, tack, min raraste älskling! sade han. Hade du
stannat, så hade jag naturligtvis måst göra sammalunda; men eftersom
du själf förklarar dig beredd att företaga resan, samtycker jag
gifvetvis med glädje härtill.
— Så låt mig gå och fråga efter, när postångaren tänker afgå!
sade Folke. Jag skall lösa biljetter för oss alla tre.
Med dessa ord begaf han sig i väg till hamnkontoret^
Till sin förskräckelse fick han där veta, att postångaren, fastän
kaptenen förklarat sig beredd att afgå på bestämd tid, på
hamnkaptenens befallning skulle dröja, tills stormen något lagt sig.
Mot denna befallning kunde naturligtvis under för handen
varande omständigheter ingenting göras.
Ja, befallningen var ju ett bevis för, att en sjöresa nu skulle
ha varit förenad med verklig lifsfara för passagerarna och besättningen.
Folke frågade, när postångaren skulle afgå, och fick till svar,
att den, om bara stormen under natten aftoge, skulle lämna hamnen
tidigt på morgonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
