Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 81. Bara halfvägs till målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
975
Men redan nästa minut skulle de med förskräckelse få erfara,
med hvilken slug beräkning gamle Nikita handlat.
Båten kom med god fart glidande där ute på vattnet.
Gubbens afsikt med sitt befallande, hotfulla rop var i själfva
verket ingen annan än att ådraga sig männens i båten
uppmärksamhet och att varna dem för att gå i land där ute i det fria.
Så snart piratema kände igen gamle Nikita, efterkommo de
ögonblickligen hans uppmaning att ro in under kapellet.
Så snart båten glidit in genom öppningen, lossade Nikita
häfstänger hvarpå lämmen af sig själf sjönk tillbaka i sitt förra läge.
Ej att undra på alltså, att förföljarna hvarken kunnat upptäcka
båten eller flyktingarna, alldenstund den där hemliga smygvägen ej var
tillgänglig från land och ingen heller kunde misstänka, att nedre
delen af kapellets mot sjön vettande vägg var rörlig, så att den
inifrån kunde efter behag höjas och sänkas.
— Greta! O Gud, är det verkligen du, Greta?
— Lilly! Lilly! — Du här? •— Gud ske tack och lof! Nu är
jag nöjd. Ditt barn lefver. Här är ditt barn, Lilly.
Så utropade nästan samtidigt grefvinnan Lilly och Greta, när
de i skenet från den lilla lyktan kände igen hvarandra.
Men mera fingo de ej yttra; ty man höll genast för munnen
på dem och förbjöd dem på det strängaste att säga så mycke’ som
ett endaste ord till.
Men knappast hade juden Mosessohn fått syn på den gamle
Nikita, innan han sprang ur båten, rusade emot gubben, grep honom
förbröstec och skrek:
— Rättvise Gud! Nikita, jag måste slita dig i tusen bitar,
för det du är en så stor narr, att du visat våra förföljare vårt
gömställe. Du är inte värd att lefva . . .
— Tig! röt Janos. Du tycks ju själf vara den narr, om
hvilken du talar. Hör du inte förföljarna springa omkring där uppe3
Om du skriker så högt en gång till, så veta de ju genast, hvart vi
tagit vägen.
Den gamle Nikita vardt i första ögonblicket mycket
förbluffad.
Han var öfvertygad om, att han icke endast gjort sin plikt
utan till och med i nödens stund uppträdt som sina bekantas
räddare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
