Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 101. En mot åtta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1166
Knappast hade stenen träffat hästen, innan denne af smärta
ännu en gång reste sig på bakbenen och sedan störtade till marken.
Doktor Brummer kastades at och slungades så häftigt till
marken, att han med ett fasans anskri sträckte armar och ben ifrån sig.
Då skrek en röfvare:
— Där är den skurken. Vänta du, det ska’ du strax få
betalt för. — Hitåt! röt han. Karlen har ju inte ens något skjutvapen
utan bombarderar oss af pur ångest med stenar likt en skolpojke.
Röfvaren borde egentligen redan ha insett, att den projektil,
som Folke slungade mot sina fiender, i själfva verket var vida
verksammare än en revolverkula, hvilken ju i gynsammaste fall genast
sträckte mannen till marken.
Han sprängde fram mot den plats, hvarifrån Folke Wallmark
kastat sten.
Långt hade han emellertid ej hunnit, innan han med ett gällt
skri sjönk baklänges.
Åter igen hade Folke siktat och träffat bra.
Hvar röfvaren blifvit sårad, det visste ej Folke; men det var
honom också alldeles nog att se, att han å nyo gjort en fiende
oduglig till strid.
Nu var emellertid situationen äfven för Folke synnerligen kritisk.
Doktor Brummer hade åter rest sig upp och aflossade nu flera
skott i riktning mot den pelare, bakom hvilken han sett herr
Wallmark titta fram.
— Sitt af! kommenderade han. Där — där bakom pelaren
står karlen. Det är ingen fara, för det är ju inte Tschang utan
bara den där andre, och den ska’ vi nog fort ta bukt på. Ha, ha!
Han har ju inte ens något vapen till sitt försvar.
I detta ögonblick sprang Folke fram några steg, siktade och
sköt på Brummer.
Så snart han aflossat skottet, försvann han fort åter bakom
sin betäckning.
— Det ska’ du ha igen, din fördömda hund, skrek doktorn, i
det han förlorade balansen och föll omkull.
Skottet hade träffat honom i benet.
När han nu såg sina följeslagare rygga tillbaka, skrek han åt dem:
— Framåt! Framåt bara! Det är ju en skam för er, att ni
icke redan för länge sedan huggit denn e ende motståndare i stycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
