Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 101. En mot åtta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1168
Ett skott small, och en af de båda ryttarna sjönk ned från
hästen.
I samma ögonblick hördes ett högt skrik äfven borta från
skogen, där Greta och gamla Milinski stannat kvar, vaktade af två
röfvare.
Gamla Milinski hadè förstått att befria sig från handbojorna
och hade då genast ryckt revolvern ifrån den ene vaktaren.
Innan karlen visste hvad det egentligen skulle betyda, hade
kvinnan redan jagat honom en kula genom hufvudet.
Då den andre röfvaren såg det, grep han till flykten.
— Hurrab! jublade den gamla kvinnan. Segern är vår. Kom;
där äro våra vänner.
Hon fattade Gretas häst vid tygeln och tvang den på så sätt
att följa med hennes egen.
När de båda flyende röfvarena sågo, att gamla Milinski kom
sprängande, och att hon hade revolvern i handen och sköt efter
dem, jagade de genast bort åt motsatt håll.
Hvilken jublande glädje skulle icke Folke kunna ha känt nu,
då han fick hälsa Greta som räddad!
Janos skyndade fort till, skar af banden, som fängslade Greta,
och lyfte srdan ned henne från hästen.
Folke tryckte handen mot ögonen, under det han gick emot
Greta och smärtsamt rörd yttrade:
— För sent — för sent. Lilly är död — är död — död.
— Folke! skrek Greta till. Nej, nej! Gud i himmelen! Nej,
det är inte sannt. Folke, Folke, ni måste missta er.
Då först tänkte Folke på, att han i stridsifvern ju ännu icke
kunnat förvissa sig om Lillys tillstånd.
— Kom, o, kom! sade han under tårar. Jag måste till henne,
jag måste ha visshet. Kanske — kanske blef hon ändå inte sårad
till döds.
Med de hopknäpta händerna sträckta mot höjden sprang han
tillbaka i riktning mot ruinen och skrek:
— Käre Gud, kom inte mitt hopp på skam; bevara det för
mig och alla mina vänner så dyra lifvet!
— Hallåh! Där rider ju ytterligare en sådan där skurk sin
väg, ropade nu Janos.
Han aflossade ett skott efter den flyende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
