Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 107. Bort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,1207
möjligt, att han så plötsligt kunde ha ändrat tänkesätt, om jag icke
af en ren händelse af hans egen mun hört, att han ej älskar
mig. Det är för honom pinsamt att veta, hvilket hopp som bott
i mitt hjärta. Han Anner det själf svårt att afvisa mig; men allt
detta ändrar ingenting af det faktum, att jag måste uppgifva allt
hopp cm att få äga honom. Vore det inte så, som jag förmodar,
Lilly, då skulle icke äfven din Folke ha varit så tyst och
tillbakadragen. Han vet tvifvelsutan allt; ty jag såg honom tillsammans
med Edvard på terrassen. Så nu förstår du väl, Lilly, att jag har
all orsak att känna mig så sorgsen och sjuk. Men sedan jag nu
sagt allt detta, skall du också betrakta det som hederssak att ej
till Edvard nämna ett enda ord om min olycka. Jag är ingen
flicka, som bjuder ut sig. Nej, älskar inte Edvard mig, då vill jag
försaka, frivilligt försaka, om också mitt hjärta brister därvid.
Lilly var djupt rörd.
Lea grät.
En paus inträdde.
Om och om igen ruskade Lilly på hufvudet, liksom kunde
hon onr.öjligen tro det, som Greta nu berättat.
Slutligen utbrast hon, i det hon fattade och hjärtligt tryckte
Gretas hand:
— Nej, nej, jag kan inte tro det. Omöjligen kan det vara
så, som du nu berättat för oss.
— Men du kan väl förstå, Lilly, att jag ej säger dig någon
osanning, snyftade Greta.
— Det förstår jag ju, käraste väninna, svarade Lilly. Att du
hört de där orden, därpå tviflar jag inte alls; ty jag kan ju inte
antaga, att du plågar dig så utan orsak. Men här måste råda ett
olycksaligt missförstånd.
— Ett missförstånd? upprepade Greta bittert. Lilly, såg och
hörde du inte själf, hur kall, ceremoniös och afmätt Edvard vid
bordet Var mot mig? Jag skulle nästan kunnat känna mig djupt
sårad af hans prat, att han ej kunde förtänka mig det, att jag ville
promenera ensam. Hvad menade han egentligen med det?
— Ja, . Greta, allt det där väckte äfven min uppmärksamhet,
men jag lade också märke till, med hvilken djupt bekymrad min
Edvard emellanåt såg på dig. Du bevärdigade honom ej med en
blick, under det han så att säga med hela sin själ omfattade dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
