Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 108. Den sista skuggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,1225
lycklig, som jag förut var olycklig, när jag fruktade, att ha förlorat
dig, mitt allt.
Grefvinnan Lilly utbredde sina armar, och Greta kastade sig.
jublande till hennes bröst.
Folke omfamnade sin vän Edvard och utbrast:
— I minst fem timmars tid har jag utan rast gnott omkring
och sökt efter dig. Hvar i all världen har du varit, min vän? Mitt
och herr doktor Bergmans fel är det då sannerligen inte, att du nu
först blifvit upplyst om det olycksaliga missförstånd, som spelat dig
ett sådant spratt.
Och liksom för att bespara Edvard ett svar jublade han:
— Men hufvudsaken är, att allt nu fått en så synnerligen
glädjande afslutning, och att jag är i tillfälle att genast bringa dig
min hjärtliga lyckönskan.
Han skakade Edvards hand och ropade sedan med hög röst;.
— Hurrah! Nu fira vi tvärt en glad förlofningsfest. Hallåh,
Zuleika och fru Milinski! Hvar hållen I hus? Hitåt — komlorthit.
Låten duka till fest! Under tiden skall jag gå och bjuda hit som
gäst den ena oskyldiga orsaken till missförståndet.
Med dessa ord svängde han jublande om några hvarf med
den lycklige Edvard.
Sedan skyndade han till Lilly, hviskade helt tyst några ord
till henne och stormade sedan ut ur rummet.
Edvard måste med eller mot sin vilja ge sig till tåls några
ögonblick, innan han åter fick rå om sin vackra fästmö, ty Greta måste
först mottaga alla de lyckönskningar, som Lea, gamla Milinski och den
trogna Zuleika på det lifligaste och hjärtligaste vis bringade henne.
— Hejsan! jublade gamla Milinski, under det hon fattade Edvards
ena hand och svingade sin andra hand i luften. Man blir ju själf ännu
en gång ung på sina gamla dagar. Skada bara, att jag, fastän jag så
länge burit manskläder, ej är någon riktig man. Vore jag det, då, vän
Tschang, råkade jag bestämdt i större frestelse än doktor Bergman att
göra dig din vackra fästmö stridig. Men var inte ängslig! Jag förblir den
gamla draken, som ej är farlig tör er, utan som är er uppriktigt tillgifven.
Och med ett glädjerop snurrade den gamla kvinnan med
förvånansvärd, nästan ungdomlig vighet omkring några hvarf och
ropade sedan:
— Hejsan! Nu fira vi förlofning. Lefve brudparet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
