Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 108. Den sista skuggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,1224
— Hör du — hör du det, kära syster, min käraste, bästa
väninna? utbrast hon. Edvard menade ju inte alls dig, och han har
aldrig upphört att . . . Kom, kom, du kära! Jag själf vill föra dig
till det hjärta, som klappar för dig; ty nu — nu är det beklagliga
missförståndet helt och hållet rättadt, och den gode Edvard skall med
jublande fröjd själf säga dig, hur mycket han älskar dig, och att han
utan din genkärlek skulle vara den olyckligaste man.
Folke å sin sida förde Edvard emot Greta.
— Här ... se här, mina vänner, sade han, sen på
hvarandra, och sedan . . . allt skall sedan bli bra igen. Ett ord, och
I ären de lyckligaste människor, hvilkas lycka ej mera skall grumlas
af något missförstånd.
Edvard Rehn sträckte bägge händerna emot Greta.
— Greta, Greta, utbrast han, o, se på mig, på det att jag må
kunna läsa mitt öde i dina kära, trofasta, vackra ögon! Ja, ja,
Greta, jag har aldrig upphört att älska dig. O, säg ett ord, bara
ett enda ord, på det att äfven jag åter må blifva lycklig!
Då höjde Greta sina ögon, oc.i redan nästa ögonblick hvilade
hon vid sin Edvards bröst samt kände sig hårdt och innerligt
omsluten af hans armar.
— Ack, du käre, du stygge Edvard! snyftade hon under
glädjetårar. Hvarför har du så misskänt och skrämt mig? Tro
mig, Edvard, jag var nära förtviflan och fruktade, att jag skulle
mista förståndet.
— Och jag, min dyra älskling — ty jag får väl nu kalla
dig så — hvad jag lidit, det kan endast du närmelsevis förstå, som
varit i samma belägenhet som jag, sade Tschang. Men för att
aldrig mera något tvifvel skall kunna uppstiga i min själ måste du
nu också säga mig, att du älskar mig trofast och innerligt, mig och
endast mig. precis så, som äfven jag endast älskar dig och evigt
skall älska dig.
Leende under tårar såg Greta in i den öfverlycklige Edvards
ögon, smög sig innerligt intill hans bröst och sade, under det hon
sträckte upp högra handen liksom till ed:
• — Ja, ja, min älskling och äfven I allesamman, våra kära, dyra
vänner, bören höra det, att jag nn och för all framtid vill i
underdånig, hängifven kärlek tillhöra min älskade Edvard. — Lilly,
o Lilly, hvad jag nu är lycklig! — Nu, min Edvard, är jag lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
