57 Litteratur angående spånadslin Osvald, H.: Spånads- och oljeväxter. Nordisk Rotogravyr 1944. (Spånadsväxtcrna behandlas i del I.) I detta arbete återfinnes (sid. 236) en uttömmande förteckning på in- och utländsk litteratur i ämnet t. o. m. bokens utgivningsår 1944. Senare än 1944 utkommen svensk litteratur: Andersson, G. och Granhall, I.: Odling av spånads- och oljeväxter. 2 uppl. 1950. Kolk, Hehnut: Om sjukdomar på linutsäde av 1949 års skörd och betningens inverkan på dessa. Meddelanden från Statens frökontrollanstalt 1951 nr 52 —63. 1949 års lin- och hampsakkunniga: Förslag till fortsatt stöd åt odlingen av lin och hampa. (Stencil.) 1951. Statens Linnämnd: Den svenska spånadsväxtodlingens utveckling under åren 1940—1950. Redogörelse. 1951. Tidskriften »Lin»: Fortlöpande refereras utkommen litteratur om spånadsväxtcr. Kvalitetsbestämmelser för rötad skäktad lintåga (enligt Statens Linnämnds meddelande nr 8). Klass P. Jämnt, långt, starkt, fintågigt, oljigt, fritt från skävor. Färgen jämn. Tungt. Linfibern faller i form av smala band och visar hög glans och smidighet. Häckelutbyte lägst 55 %. Avfall vid häcklingen högst 4 %. Klass I. Starkt, långt något grovtågigt, nästan rent, jämnt i färg, tungt, delvis glänsande och smidigt. Häckelutbyte lägst 50 %. Avfall högst 6 %. Klass II. Ganska starkt, medellångt. Tågorna äro torrare. Linet ej fullt fritt från skävor. Häckelutbyte lägst 45 %. Avfall högst 8 %. Klass III. Ojämnt i färg och längd, mindre väl rötat, tågan torr, hårig och grov, styrkan oregelbunden. Linet innehåller fastsittande skävor. Häckelutbyte lägst 40 %. Avfall högst 10 %. Klass IV. Ojämnt i färg, mycket skävigt, tågan torr, spröd, ojämn och svag, eller också visar linet prov på överrötning, så att det blir brukbart endast som blånor. Avfall högst 12 %. Vid linlaboratoriets bedömning ha de olika tågaklasserna tredelats (ex. I + , I, I—). Genom en sifferskala ha de framkomna medeltalen satts i relation till klassen (ex. mätaren total I; resp, sort skillnad +0,1).