Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - A) Före reformationen - 3. Gislo - 4. Stenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne af sin samtid vördade man afled kort före 1169 eller 1170
och fick till efterträdare cisterciensermunken
4. Stenar, som säges hafva varit en frände till konung Carl
Sverkersson. Sedan han, enligt ett bref från påfven Alexander III af
1171 ”föredragande klosterhvilan framför biskopsäran”, med ärkebiskop
Eskils i Lund bifall nedlagt sin herdestaf, lärer han sedermera hafva
ångrat sig, ”tyckandes mer om att vara biskop än munk” (Rhyz.), samt
genom konungens och Smålandsallmogens bedrifvande blifvit biskop i
Växjö 1166, ”men förmåtte icke — — ifrå Biskop Col i Linköping trätta
sig til mer af Småland än allena Värend, bestående af 5 härader. Ty var
han missnögd och orolig i all sin tid” (Rhyz.). Nu var det på den tiden
ej tillåtet för en biskop att utan påfvens tillstånd afsäga sig ämbetet,
men prästerskapet och lekmännen i stiftet åläggas dock genom ett
samtida påfvebref att visa vederbörlig lydnad och vördnad för ”vår
vördade broder Kol, eder biskop, såsom det var bekant, att de gjort
gentemot hans företrädare, den aflidne Gislo”. Man väntade sig ju
här ordet Stenar i st. f. Gislo. I det förtjänstfulla arbetet, Den
svenska kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till
Innocentius III:s, Stockholm 1915, löser förf., doc. K. B. Westman, gåtan
så, att, enär Stenar, med hvilken man var missbelåten, var befryndad
med Sverkerska ätten, så var biskopsskiftet en politisk manöver af det
Sverkerska partiet, som fann Stenars afgång nödvändig. Det var
därföre, som detta parti i hast lät välja en man, om hvilken man hade den
förhoppningen, att han skulle vinna samma förtroende, som Gislo,
Sverkers förtrogne, hade ägt.
Omsider enligt en gammal uppgift bortjagad från sitt stift, skall
han hafva flytt till Danmark och där blifvit väl mottagen af
ärkebiskop Absalon, hvarifrån han 1180 skrifver: ”Ego Stenarus Vexcens.
Ep.” — Återkommen till sin biskopsstol i Växjö skall han hafva styrt
stiftet till sin död. Gränstvisterna tyckas dock hafva fortlefvat, ty
1191 28/12 skrifver påfven Coelestin III till ”Venerabili fratri Stenaro
Vexionensi episcopo”, att han borde lämna biskop Colo i Linköping
okvald vid hvad hans företrädare innehaft, såvida han ej ville påkalla
rättvis näpst. Och i en bulla af s. å. 31/12 befullmäktigas ärkebiskop
Petrus i Upsala och biskop Jerpulf i Skara att tills. med en legat,
kardinalen Laurentius, afdöma gränstvisten. Den afgjordes omsider
af påfven Innocentius IV år 1248.
Den ”äregirige, ostadige och trätedryge” mannen skall hafva
aflidit 1193 eller 1194, då enligt Rhyzelius ”döden ändade hans owäsende
och elände”. — Han efterträddes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
