Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - A) Före reformationen - 17. Gottschalk - 18. Nils Hermansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar.
Mördaren berättas dock liafva måst resa till Rom för att få bann-
lysningen upphäfd, hvilket skall hafva lyckats genom konungens ocb
andras förböner. Visst är, att lian 1376 s/12 förpliktade sig ”at inom
en viss tid giöra ena Provento i Linköpings Domkyrkio för sig ocb alla
sina följare, som med honom warit, tå Biskop Hottschalk blef dräpen ,
och att han 1379 fick försona sitt brott genom att erlägga 400 marker
till domkyrkan, för hvilka han pantsatte två sina gårdar.
Sägnen visste förtälja, att herr Matts aldrig sedermera hade ro
eller trefnad. I det hus, där han ingick, kokade aldrig en gryta och
jäste aldrig ett ölkar ; han dog slutligen af tvinsot.
Det vill synas, som om man på högre ort hade gillat det skedda,
ty 8 dagar efter biskopens mord lät konungen marsken Sten Bengtsson
skrifva ett strängt bref till domkapitlet i Linköping, hvari denne med
hela rådets bifall ålade kapitlet att till biskop endräktigt välja konun-
gens kansler, dekanen Arnold i Skara, under hotelse om ”odrägliga
straff och värre svårigheter än de hittills utståndna för Linköpings
kyrka”, om maningen ej åtlyddes. Domkapitlet låt dock ej skrämma
sig utan valde därtill en man, som ”drog ära öfver sig och sitt fäder-
nesland”, näml.
18. Nils Hermansson (Nicolaus Hermanni). Han var född
i Skeninge och systerson till Petrus Tyrgilli (n:o 15); modren hette
Margareta. Hans sigill, hvari han förde en ros och en dufva, har
gifvit anledning till den förmodan, att han skulle hafva varit af adlig
börd. Af den hel. Birgitta antagen till informator för hennes barn,
medan han ännu var ”scholaris”, studerade han sedan i Paris och blef
juris utriusque doctor i Orleans. Återkommen till Sverige blef han
först canonicus i Upsala och var 136113/ö archidiaconus såväl där som
i Linköping.
Redan i Juli 1374 var han i utöfning af sitt ämbete, enär han då
i spetsen för sitt prästerskap utanför stiftsstaden mötte S:t Birgittas
ben, som af fru Karin hemförts till Sverige och af hyllande skaror åt-
följts genom Östergötland från landningsplatsen vid Söderköping, och
som nu under klockornas klang och orgelns toner nedsattes i domkyr-
kan, tills de därifrån fördes till Vadstena.
Med sorg iakttog den fromme biskopen den nöd, som tryckte, och
de faror, som hotade fäderneslandet och dess kyrka, och han mätte
med bäfvan sin kraft för att se, om han kunde ”ställa sig som en
skyddsmnr för Herrens hns”. Hans själfpröfning gjorde honom för-
sagd, och han slöt sig inne någon tid under fasta, vakor och böner
samt åstundade att få skiljas hädan. När så fru Ivärin anlände med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
