Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - A) Före reformationen - 22. Kettil Karlsson Vasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 Biskopar.
Färden gällde allraförst Östergötland, därifrån uppåt landet; och
snart är han rikets främste man, dess rikshöfvidsman (febr. s. å.).
Under tiden skref han till konung Christian, att om ärkebiskopen
blefve frigifven, skulle allt blifva godt igen. Konungen yttrade: ”det
skall aldrig den tjocke prästen tvinga mig till”, skyndade i spetsen för
en här genom Sverige och var 1464 ls/3 i Linköping, där biskopsgår-
den plundrades, samt kort därpå i Stockholm (den 25 mars).
Biskop Kettil, öfverraskad ocli ur stånd att möta konungens makt,
hemförlofvade sin här och begaf sig till Dalarne. ”Nu rida vi upp
till Dalom och skola draga biskopen därut vid håret”, sade konungen.
Men vid Harakers kyrka i Västmanland mötte biskopen den 17 april
i spetsen för en bondehär och mottog konungen så, att denne hufvud-
stupa begaf sig på flykten.
Bönderna, som menade, att ”Sverige af ålder varit ett konunga-
rike och icke ett prästegäll”, nödgade nu biskop Kettil att åter-
kalla konung Karl till landet. Han kom, förhållandet mellan honom
och biskopen var godt, men när den senare fick kännedom om en
dagtingan, som ingåtts mellan Karl och danskarne utan att ärke-
biskopen däri ens nämnts, var vänskapen slut. —
1464 i november kom en skara riddare och herrar inridande till
Linköping. Vid biskopsgården stego de af. En af dem ägnades syn-
nerlig vördnad. Det var en man med iskall blick och stolta anletsdrag.
Hans namn var Jöns Bengtsson Oxenstjerna. Hvad biskop Kettil
ej vunnit som konung Karls vän och konung Christians fiende, det
hade han nu vunnit genom ombytta roller, nämligen ärkebiskopens
frigifvande.
Nu tog han åter till svärd, samlade en här, bröt in i Svealand
och mötte konung Karls här vid Upsala. ”Den dagen fick den hete
biskop Kettil fullt upp att göra.” Besegrad drog han sig undan och
kom under växlande krigslycka till Stockholm, där efter ett inbördes-
krigs alla oredor och ränker biskopen omsider stod som segrare och
Karl måste gifva sig på nåd och onåd. I sitt afsägelsebref kallar han
ärkebiskopen ”Sveriges förste” (primas) och biskop Kettil ”riksens
föreståndare”.
Efter det att biskopen-riksföreståndaren under följande sommar
hållit ett par möten i Telge, angreps han vid ankomsten till hufvud-
staden af pesten och bortrycktes i sin kraftigaste ålder 1465 11/s, läm-
nande ärkebiskopen ensam på maktens höjder och landet öppet för
kommande strider.
Hans stoft fördes till Linköping, där det hvilar framför domkyrkans
högaltare. Ett af de nedhängande banden på Linköpings biskops-
mössa bär den djärfve och krigiske biskopens vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
