Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 46. Jacob Axelsson Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar. 115
Redan i Linköping liade L. fått smak för vitterheten. Något däraf
hade han ock fått 1 arf från föräldrahemmet, såsom framgår af ett bref
från Wallenberg, livilken umgåtts där, och hvari det heter: L’éloquence
est un mérite national dans la famille de Lindblom et vous ne dementez
point votre naissance. Cependant, si vous menageates vos lövres en
pensant plus, vous pourrez devenir un demi—Ciceron”, hvilket omdöme
är synnerligen träffande om Lindbloms vältalighet. Han visade näm-
ligen redan i sin ungdom en stor lätthet att forma satser och perioder
vackert och glänsande, där den skimrande dräkten var ett omhölje för
blott några få tankar, en konst, som i framtiden kom honom väl till
pass, då han antingen måste säga något, utan att hafva något att säga,
eller då han med afsikt ville dölja sina tankar.
I Upsala kom han snart i beröring med de litterära kretsarna och
blef snart ledamot både af Apollini Sacra och Utile dulci.
När den gamle prosten i Odensvi var på riksdagen 1778, vågade
han att tala med Gustaf Ill om Jacobs befordran till professor.
Konungen lyssnade nådigt till framställningen, gaf ej något bindande
löfte, men lofvade tala med kanslern. Patronus för skytteanska pro-
fessuren var då Lindbloms gamle vän och gynnare, grefve Gyllenstierna.
L. reste själf till Stockholm för att bevaka sina intressen och hade ett
godt stöd vid sina åtgöranden i universitetets rektor, Melanderhielm,
samt fick en förespråkare i Schröderheim, hvarför han snart fick full-
makt som professor, hvarom han i ett bref skrifver: ”Allt detta uträt-
tade jag genom Guds nåd och människors bistånd under fem veckor
i Stockholm.” Längre fram i brefvet nämnas Melanderhielm som upp-
hofvet till befordran, Schröderheim som executor och Gyllenstierna
som medlet i Guds hand.
Som professor var L. nitisk och allmänt afhållen, sårskildt af sina
östgötar, hvilkas inspektor han var. Hans akademiska verksamhet
blef föremål för mycken uppmärksamhet. En dag i mars 1786 kom
konungen till Upsala, hvarvid L. fick nådig befallning att dagen därpå
presidera för några svenska teser. Blott en timmes beredelsetid med-
gafs honom, hvarefter teserna visades för Majestätet och genast trycktes.
Såväl före som efter disputationeu höll L. tal, livari han i högstämda
ordalag lofprisar konungen. Af de vackra orden får ock kronprinsen
sin del, hvarefter han sade bland annat: ”Det är blott stora och odöd-
liga Regenters lott, att emellan omsorger, som kringlivärfva Thronen,
dela milda blickar åt Vetenskaperna, uppelda snillet och låna sitt Maje-
stät till dess yrken.––––––Blifve det vår samtids odödliga ära, att
i hela sin vidd känna, att med undersåtlig vördnad erkänna sin lycka.’
Och till studenterna säger han: ”Eder tillhör, att välsigna den skickelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
