Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 46. Jacob Axelsson Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Biskopar.
många der. Men livad jag admirerade var den ordning och tystnad
der rådde. Alltsammans var att måla. Ingen människa på gångarne,
utom presterna, som gjorde hav från Sacristugan fram till altaret,
både i upp och nedgången.––––––-F(ar)bror Nils kom hit från
Stockh(olm) och stod i Predikstolen och gret. — Nar detta var toibi
gingo vi på Gymnasium hvarest DomProsten complimenterade mig pa
latin hvilket slöts med hela stiftets handklappning. Derpå steg jag
upp och tacte hvilket slöts med allas tårar. Troil gret som ett barn
och det räckte långt ut på kyrkogården. Harlingsson och Paul Ju-
ringius som aldrig fällt tårar greto, och allt aflopp så, att Prester-
skapet och jag voro på ömse sidor intagne och rörde.” — — —
Af detta bref framgår, att L. höll ett tal strax efter sin invigning.
Det är tryckt i Norrköping 1787. Vi anföra därur: ”Jag svage har
at uppfylla de förbindelser, som Öfverherden sjelf utstakat. Härvid
försvinner all tanke om egen styrka och skicklighet, och jag nedkastar
mig under känslan af min egen ovärdigliet, för den Alsmägtige, med
den förtröstan, at Herren, hvars nåd är- kraftig i de svaga, skall styrka
mig med sin högra hand.” Härpå talar han om sin företrädare och
vikten af sitt kall samt påpekar, huru han genom Guds skiekelse blifvit
biskop. ”Om någon kunde fråntaga mig den tillfredsställelsen, at
igenom en ren kallelse liafva kommit til det ämbete, jag ibland Eder
skall bekläda, så ville jag hellre, at denna dagens ljus vore det sista
mina ögon finge skåda.” Dessutom vördade han ”konungens nad,
denne på Svenska Thronen mest uplyste Kegent som, sjelf upfyld af
uprigtig vördnad för Religion, af verklig aktning för det stånd, som
skal predika Lifsens Ord til salighet, utan någons förord för mig, aktat
mig värdig at bekläda et af de ypersta Ämbeten i Svenska Kyrkan.
Jag tilsvär honom ånyo–––––– all den tro och undergifvenhet, som
utgör en Medborgares första pligt”. Till prästerskapet säger han: ”Det
är icke någon förstäld ödmjukhet af mig, I hafven dömt bättre om mig
än någonsin min tysta egenkärlek vågat göra det. Jag ar Er darfor
alla skyldig uprigtig erkänsla och vänskap; dem skolen I aldrig sakna
i mitt umgänge. Jag är skyldig Er rättvisa och vård, de skola aldrig
skiljas från mig på min ämbets-Stol. Och detta vare den Tacksägelse,
som I nu, den frugt, som I framgent skolen skörda af Edra Tanke-
sätt 0111 mig.”
Så var då L. biskop enligt konungens vilja. Men det var ej under
konungens lyckliga år. Under hela hans regeringstid hade brännvins-
frågan stått på dagordningen. Bränneriernas förvandling till krono-
brännerier hade haft den följden med sig, att kronan gjorde stor for-
lust, hvarjämte allmogen var missbelåten med, att den förlorat sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
