Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 46. Jacob Axelsson Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar. 121
i prästeståndet började med ett glänsande tal af företrädaren, på
hvilket det tillkom L. att svara, och kvarvid han enligt domprosten
Fants ord ”skötte sig som en pojke i prima”. Vid riksdagen skulle
L. ock sannolikt blifvit utan hvarje inflytande, om ej särskilda om-
ständigheter kommit emellan. Han var nämligen alltför godhjärtad
och saknade all förfarenhet i riksdagsärenden. Men med de ledande
personerna var han bekant och stod därjämte i gunst hos konungen,
som väl väntade, att L. skulle visa sin erkänsla för, att han gjort
honom till biskop. Såsom redan är sagdt under företrädaren, fick
denne, som ej ville behandla förenings- och säkerhetsakten, tillåtelse
att vid tillfället anmäla sig sjuk, hvarpå L. blef ståndets talman. Att
sättet, hvarpå nämnda akt genomdrefs, icke var det bästa, visar oss
vår politiska historia och de memoirverk, som behandla ifrågavarande
riksdag, af Adlerbeth, Ahnfelt, Schröderheim, Skjöldebrand, Tham och
Wallquist. Nu synes L. icke hafva satt sig in i frågan, utan när ko-
nungen förklarade akten bifallen, och L. framkallades att skrifva un-
der, så vägrade han till att börja med och anhöll att få framställa sin
åsikt i ämnet, hvilket medgafs, men slutade med att anhålla, att stån-
det måtte få rättighet att enskildt öfverlägga om akten. Äfven detta
beviljades så tillvida, att akten skulle lämnas till uppläsning i ståndet
enskildt, hvilket skedde. I ståndet förklarade L., att någon diskus-
sion om densamma ej finge förekomma, sedan konungen redan för-
klarat, att ståndet samtyckt, hvarföre han frågade, om han å ståndets
vägnar fick underskrifva akten. Man svarade honom då, att man
hoppades, att talmannen ej skulle underskrifva utan gemensamt med
de andra stånden, och begärde proposition härpå, hvilken L. vägrade
att framställa, hvarefter sammanträdet upplöstes. L. gick då till ko-
nungen och återlämnade akten samt vägrade att underskrifva den med
den förklaringen, att han endast kunde göra det tillsammans med de
öfriga talmännen. På aftonen voro dessa samlade hos konungen, men
äfven då nekade L. att skrifva under, enär han tviflade om ståndets
bifall. Kanslirådet Elers förklarade då, att ”dess protokoll innehöll
bifallet”, och då L. fortfarande tvekade, påpekade E., att det var nöd-
vändigt att underskrifva akten, så att man fick visshet om, att det
var densamma, som blifvit föredragen på rikssalen. Då skref L. un-
der, och talmännen för de båda andra ofrälse stånden följde ofördröj-
ligen hans exempel. När det så blef bekant, att L. underskrifvit ak-
ten, ”väckte det sorl i hela Staden och inom Präste-Ståndet stort
missnöje”. L., som kände sig träffad af de många anmärkningar, som
riktades mot honom, lyckades sedermera af konungen få bekräftelse
på prästerskapets privilegier. Vid riksdagens slut tackade L. ärke-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
