Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 47. Magnus Lehnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Biskopar.
f. 1791, f 1795. Carl Magnus, f. 179519/n, sekreterare i förvaltningen af Sjöären-
dena, f 1845 10/2. (Han adlades 1809 29/6 med namnet af Lehnherg, men ätteii är
utgången.) Gustaf Adolph, f. 1798, kadett, t 1813 26/12. Amalia Charlotta Sophia,
f. 1805 24/4! gift 1829 22/9 m. Carl Fredrik Johan von Feilltzen, löjtnant.
Sin mesta tid i Upsala måste L. egna åt barnaundervisning, hva-
dan han ej blef i tillfälle att aflägga några högre examina. Så kom
året 1787, då Sv. Akademien till täflingsämne utsatt Äreminne öfver
Birger Jarl. Bland de 5 täflingsskrifterna var det en, som enhälligt
tilldömdes stora priset. När konungen bröt namnsedeln, innehöll den
blott ett tänkespråk. Efter kungörelse i tidningarna anmälde sig för-
fattaren, som var Magnus Lehnberg, dåvarande informator hos en klä-
deshandlare Callerstedt i Stockholm. L. blef nu en ryktbar man, och
hans rykte ökades ännu mera, då han året därpå åter vann första pri-
set för ett annat äreminne, nämligen öfver Carl Carlsson Gyllenhjelm.
I båda dessa äreminnen efterbildar L. fransmannen Thomas, och L.
förde inom den svenska litteraturen — liksom Th. inom den franska
— den filosoferande panegyriken till sin höjd, ty hans äreminnen äro
otvifvelaktigt inom sin art de yppersta, vår litteratur äger. Redan
sammansättningen visar en öfverlägsen talang. Hos honom flyter allt
omärkligt tillsammans, och den retoriska prydnaden bildar ett oskilj-
aktigt helt med dess ämne. Man frågar sig ej, huru författaren kunnat
komma på den tanken just här; tanken, taflan synes alltid på sin plats,
betraktelsen otvunget framvuxen ur händelserna. Stilen är därföre
alltid jämn utan att slå öfver från en tonart till en annan. Det konst-
lade får en viss förädling, förlorar karaktären af det sökta och vinner
i naturlighet. Om än hela maneret är för en nutida läsare föga till-
dragande, så finner man dock verkliga oratoriska skönheter, och med
sinne för språket beundrar man på hvarje sida den säkra behandlingen
af detsamma, den skicklighet, hvarmed satserna äro byggda, och hvar-
med orden äro valda och ställda så, att de åstadkomma den afsedda
retoriska effekten, med ett ord, talarens medfödda fina öra röjer sig
öfver allt. Därtill kommer en väl anbragt omväxling af talekonstens
medel, utan att något egentligen missbrukas, ej ens den så omtyckta
antitesen, utan man finner alltid en viss måtta iakttagen, så att för-
fattaren sällan förfaller till svulst eller öfverdrift. 1814 heter det i
Sv. Litt. Tidn. om hans äreminnen: ”Påstår någon, att formen är det
väsentliga, att diktionens prakt, språkets renhet eller periodernas ren-
het och ’numerösa fall’ utgöra ypperligheten i talekonsten, da medger
rec. gärna, att L:s verk äro odödliga mästerstycken, som i sitt språk
aldrig blifvit upphunna och äfven uthärda jämförelsen med antikens
största talare. Men fordrar man af en historisk författare, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
