Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 47. Magnus Lehnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
Biskopar.
skall utvidga sin läsares kunskap genom öppnade utsikter i det för-
flutna ... då slår lian missnöjd igen L. ock läser hellre Birgers e ei
Gyllenlijelms lefverne i en enfaldig krönika”. Man har sagt — orden
skola vara Leopolds — att med L, föddes svenska vältaligheten full-
vuxen, och, håller man sig till den tidens uppfattning, så ligger dan
ingen öfverdrift. . , , .. , , „
L skref ej några flera äreminnen. Sin vältalighet utvecklade ha
sedan’på predikstolen, flitigt sysselsatt med att sköta sina ämbets-
plikter Icke blott den förnäma världen skyndade till templet for a
höra honom. ”Han var med lika förtjusning omgifven af de förnämsta
i staden som af de ringaste.” Den ädla värdighet, som stämplade hela
hans väsen, hans intagande och behagliga utseende, den milda blic ven.
det mästerliga utförandet, allt bidrog att fängsla åhörarne. Man be-
rättar, att, när han blef rörd och t. ex. bad för de nödlidande, afyen
guldringar regnade i håfven, om penningar ej fuuuos till hands. Lxc.
Flemming skref till honom vid afflyttningen till Linköping: Jag kar
gråtit, men som man älskar att gråta och ingen har, som Hr Biskopen
förstått att hos mig ingjuta i sjelfva känslan af lifvets pröfningai oc i
soro-er en himmelsk försmak af detta oföränderligen lyckliga tillstånd,
som religionen lofvar och till kvilket ömheten, ehuru svagt vägledd
af förnuftet, rigtar sitt hopp om evigt uppfylda behof, kort sagdt, jag
har aldrig kunnat lemna de rum, der Hr Biskopen offentligen talat,
utan att känna mig hänryckt af begäret att blifva nyttig och god".
När hans predikningar efter hans död utkommo, markte man, i
huru hög grad de varit beroende af predikanten själf. Väl fann man
där samma formfulländning, samma välde öfver språket och samma
ovanliga förmåga att göra språket musikaliskt välljudande som i äre-
minnena, men någon mera djupgående framställning af kristendomens
grundsanningar finner man där icke, äfven om de vittna om ett varmt
och fromt sinne.
Samtiden uttalar sitt omdöme om honom såsom talare i dessa ord,
tecknade på hans grafsten: 1 honom förlorade religionens läror och
store mäns minnen den vältaligaste tolk, som varit hos oss fodd. Sam-
tiden ■ uppvaknade och Mef hans lärjunge. — Tider, som komma, uf-
undens. I läsen. Vi hörde honom.
Wallin säger: ”Lehnbergs stora verk var att locka folk in i \\1
kan; vårt blifve att der förkunna Guds ord i all sin kraft”, och Z. To-
pelius: ”jag tviflar uppå, att alla Lehnbergs predikningar uppvaga ett
enda kraftord af biskop Rothovius eller en enda psalm af den gamle
Spegel”.
Han är den förnämste representanten för neologien inom den and-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
