Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 52. Carl Alfred Cornelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kungl. Biblioteket
STOCKHOLM
W
150
Biskopar.
Härigenom ville han med kyrkan associera krafter, som eljest skulle
komma att verka bredvid eller i strid mot kyrkan.
Äfven åt frågorna om domkapitlens omdaning och prästerliga be-
fattningars tillsättande ägnade han sitt intresse.
Ehuru en i grunden till sin åskådning konservativ man, saknade
han sålunda ej blick och intresse för tidsenliga reformer. Hvad han
däremot orubbligt höll fast vid, var den gamla lutherska bekännelsen.
”Jag tillstår gärna”, skref han till sitt stifts prästerskap, ”att jag icke
med vett eller vilja ämnar vara med om någon modernisering på be-
kännelsens område, ty detta skulle vara att svika mm ämbetsplikt
och skulle dessutom alldeles strida mot min egen öfvertygelse.”
Yid sin hembygd förblef C. alltid med kärlek fästad, och denna
kärlek kom äfven hans kära östgötar vid akademien till del, hvilkas
inspektor han var.
Hans hem, hans hand och hans hjärta stodo öppna för dem, och som
en vördad och afhållen patriark styrde han den stora familjen.
Med ömsesidig kärlek möttes också han och hans hembygd, når
han kom tillbaka såsom dess andlige styresman. Hans gammaldags,
flärdlösa, redbara och plikttrogna väsen, som uppenbarades i allt, så-
väl i hans förkunnelse med dess om en förgången tid erinrande tonfall,
som i hans umgänge och i hans gärning liksom i den yttre resliga ge-
stalten, tillvann honom stora sympatier, hvilka han å sin sida motte
med en oförställd, förtroendefull öppenhet, stundom nästan för stor
för en chef, enär sällan alla de underordnade äga den grannlagenhet,
som fredar för missbruk.
På sistone hade han i sin bibel och i sin psalmbok sitt käraste säll-
skap, medan dagen sakta sjönk, och sitt författareskap afslutade han
med ett vid hans frånfälle påbörjadt arbete, ärnnadt att innehålla
”Korta bibelbetraktelser för årets alla dagar, gammalt och nytt, eget
och andras, till uppbyggelse vid andaktsstunder i hemmet, samladt och
utgifvet af en äldre prestman”.
Denna ton af ödmjukhet, som han i detta sitt sista arbetes titel
anslog, var en grundton i hans väsen. Ett vackert uttryck därför gaf
han vid ett kontraktskonvent, då han på tal om prästämbetet med svn-
bar rörelse yttrade: ”när jag tänker på min oförmåga och mina brister
och på storleken af mitt kall, så vore jag nära att förtvifla, om jag icke
visste, att Herren ställt mig på min plats.”
Fr tr utg.: De perfectibilitate christianlsmi, pp. 1—IV, Ups. 1853. De mitio
et progressu monachatus, ibdm 1855. S:t Petri bref i bibliska andaktsstunder för-
klarade för församlingen af F. W. Besser, öfvers., Hernös. 1858. Den tyska me-
deltidsmystikens förnämsta läropunkter, TJps. 1859. Lärobok i kyrkohistorien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
