Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 54. Otto Nathanaël Teophilus Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar. 157
nestypen i lians personlighet, som endast vid trängande behof lät en
inneboende Boanerges-ande förnimmas, de mästerliga, på samma gång-
akademiskt grundliga och folkligt genomskinliga tal, han vid sådana
tillfällen höll, och måhända därjämte en viss öfverraskning att i en
så bräcklig yttre gestalt möta en så — icke blott af lidandet och sorgen
luttrad — utan jämväl mäktig ande. Till det astmatiska lidande, som
länge hemsökt honom, hade nämligen kommit äfven sorgen öfver för-
lusten af hans ende son, en förhoppningsfull yngling och den präster-
liga släktgrenens ende manlige arftagare.
Mindre på grund af någon honom medfödd praktisk läggning än
måhända på grund af hans i kyrklig åskådning vidsynta ekumeniska
blick, hade han utsetts till medlem af förvaltningsutskottet för Allge-
jneine Lutherische Konferenz, och i hemlandet gjorde Allmänna Sven-
ska Prästföreningen sig till godo hans bärande namn och hans varma
intresse genom att välja honom till sin förste ordförande, och för-
eningen hade sitt rika gagn häraf.
Ytterst varsam och grundligt öfvervägande inför frågor af större
räckvidd, förvärfvade han sig vid de 2:ne kyrkomöten, han såsom stifts-
chef bevistade, epitetet ”Sveriges försiktigaste biskop”, men medver-
kade icke dessmindre vid genomförandet af åtskilliga reformtankar, så-
som särskildt, på K. Maj :ts uppdrag, ifråga om önskade förändringar i
vår kyrkohandbok.
”En kyrklig personlighet lefver och verkar genom sitt minne”, ytt-
rade hans minnestecknare inför stiftets präster. Och ehuru biskop Ahn-
felts verksamhetstid inom Linköpings stift ej uppgick till fullt tre år,
har han intryckt djupa spår i dess inre lif framförallt genom sin per-
sonlighet, hvilken liksom hans gärning så riktigt karaktäriserades af
hans blifvande närmaste efterträdare på biskopsstolen, då denne vid
hans jordfästning till text valde de orden: ”Saliga äro de fridstiftande,
ty de skola kallas Guds barn”.
Fr. tr. utg.: Skriftens och bekännelsens lära om nattvarden, Norrk. 1880. Om
nådens ordning i dess inre sammanhang. Ett försök i systematisk teologi (i Lunds
universitets årsskrift 1880—81). Schleiermachers lära om ångern (i dito 1882—
83). Cultuspredikans begrepp. Ett försök i praktisk teologi, Lund 1885. Den
kristliga trosläran, dito 1889. Den teologiska etikens grunddrag, Lund 1890, 1904,
1906. Laurentii Petri handskrifna kyrkoordning af år 1561 (i Lunds universitets
årsskrift 1892—93). Bidrag till svenska kyrkans historia i sextonde århundradet
(i dito’ 1893—94, 95 och 99). Den kristna tros- och sedeläran. (i fören. m. B. J:son
Bergqvist), Lund 1895, 4:de uppl. 1909. Per Brahe den äldres fortsättning af Peder
Svartz’ krönika (i Rektorsprogram 1896—97). Olavus Petris Undervisning om men-
niskans ärliga skapelse, fall och upprättelse samt tvänne fragment om helgon och
om änglar, efter författarens egenhändiga manuskript utgifna. Festskrift vid
Olavus-Petristatyns aftäckande, Ups. 1898. Referat i Oxie härads prästsällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
