Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 54. Otto Nathanaël Teophilus Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nas såsom ”historiskt-realistisk”, för livilken uppenbarelsen genom Kri-
stus ter sig som en gudomlig lifsinsats, hvilken fortsätter sig i heliga
stiftelser och bland dem församlingen. Försoningen i Kristus, uppen-
barad vid nattvardsbordet, dit vägen går genom dopet med trosbekän-
nelsen, är den kristnes lifskälla, som visserligen kan göras till föremål
för hvarjehanda spörsmål, men dock är ett fridlyst område, dit den de-
struktiva vetenskapligheten icke når. Denna sin ståndpunkt hade han
nått såväl genom inflytelser från Grundtvig — delvis modifierade af
hans själsfrände, danske biskopen Frederik Nielsen — som ock från
den svenskt kyrkliga traditionen.
Äfven för skolans område hade A. ådagalagt sitt intresse både ge-
nom sin lärareverksamhet under en följd af år vid Lunds privata ele-
mentarläroverk, delvis i förening med rektoratets handhafvande, och
genom utgifvandet af en lärobok i den kristna tros- och sedeläran.
Ästetiskt anlagd och väl förtrogen både med den klassiska och
den moderna skönlitteraturen, hade A. tillägnat sig gåfvan af en skön
språklig utformning af sina tankar och har därpå gifvit prof bland
annat i den år 1904 utgifna dialogen ”Den helige Johannes och Kle-
mens af Rom”. •
Såsom lärare i en akademisk fakultet, hvars uppgift det var att
utbilda lärare åt kyrkan, bevarade han de gamla lundensiska traditio-
nerna att betrakta teologien såsom kyrklig vetenskap. Och då intet
kyrkligt samfund kan draga sig undan från folkets gemensamma lif
eller utan fara för andlig förkrympning isolera sig från den allmänna
kulturutvecklingen, så ville han hos kyrkans prästerskap icke blott se
för sitt andliga kall hängifna personligheter utan ock sådana, som
ägde öppen blick för den allmänna mänskliga kulturen och därjämte
en på respekt för den personliga friheten grundad vidhjärtad tolerans
gentemot såväl individuella åtskillnader som olika kyrkliga riktningars
egenart.
Denna i harmoni med hans finkänsliga, grannlaga natur stående
uppfattning jämte den trons optimism, som genomlyste honom, gjorde
honom till en i ej vanlig grad sympatisk och tilldragande personlighet,
som ingaf hopp om, att Linköpings stift i sin nye biskop vunnit den
samlande och enande kraft, som stiftet så väl kände sig behöfva. Han
blef ock snart nog lika allmänt uppburen, som han med lefvande in-
tresse själf satte sig in i sitt stifts både enskilda och allmänna förhål-
landen. Själf medförde han till sina möten med de enskilda försam-
lingarne vid installations- och visitationstillfällen en känsla af hög-
tidsstämning och lämnade äfven efter sig varaktiga minnen af 1jufliga
högtidsstunder. Härtill medverkade förutom den ljufligt blida Johan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
