Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 1. Domprostar och kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domprostar. 201
tilbakaliålla denna lyckliga tidpunct, eller utspänna ännu tjockare
moln, öfver en horizont, som sanningens sken, på et välgörande sätt,
alt mer och mer söker at uplvsa.”––––––Han var alltså ett barn
af den tid, i kvilken han lefde, hvilket ännu klarare framgår af föl-
jande ord om honom såsom predikant: ”Hans predikan–––––– var
en redig anvisning huru människan genom religionen skal blifva god
och lycklig.” — Det oaktadt var han mycket bättre än många af sina
samtida. Det hvilade näml. ständigt öfver honom ett stort allvar,
hvarföre han aldrig tillät sig det minsta skämt på detta område.
Redan tidigt hade han, såsom följer af det föregående, blifvit be-
kant med tjusarkonungen. Då det Kungliga huset gästade Sturefors
1761, finna vi Älf där betyga öfverheten sin vördnad, då kronprinsen
”ganska nådigt” erinrade sig det tillfälle, då han för tre år sedan lärt
känna honom i Upsala. Om 5 år finna vi kronprinsen på genomresa
till Tyskland för att hämta sin brud på Linköpings gymnasium åhöra
ett tal af Älf, hvari han uttryckte ”ortens lifligaste känslor af vördnad
och glädje” öfver det höga besöket. Talet, som var på svenska, föll
kronprinsen så i smaken, att han förklarade sig vilja aga detsamma,
hvarefter författaren genast ”underdånigst” lade detsamma i prinsens
hand. Han uppvaktade och gratulerade konungen, som på Sturefors
tillbringade sin födelsedag 1769 och skref versar till Gustaf III:s krö-
ning 1771, båda gångerna på latin. Då kronprinsen under en resa be-
sökte vår stiftsstad 1766, behagade han bevista gudstjänsten i dom-
kyrkan. Öfver domprostens predikan betygade han då sitt höga väl-
behag och förärade honom ”medaillen öfver Dess höga Cancellariat vid
Upsala universitet. Tre år därefter förärade domprosten konung Gu-
staf III ett dyrbart manuskript och flck utom ett ”nådigt” handbref
stora medaljen i guld öfver segern vid Svensksund. År 1797, då han
redan var ganska skröplig, följde han konungen och hans gemål från
Linköping till stiftets norra gräns. På denna resa förkylde han sig
och låg sedan till sängs de återstående 18 månaderna af sitt lif.
I nära 40 år tillhörde han Linköpings domkapitel utan att dock
där utöfva något egentligt inflytande. Göromålen torde föga hafva in-
tresserat honom, och hans båda första stiftschefer voro alltför myn-
diga för att afstå något af sitt inflytande. Men Rhyzelius, den gamle
rudbeckianen, blef så förtjust, när han hörde Alf tala latin, att A. dag-
ligen måste tillbringa flere timmar i hans sällskap och under de sista
veckorna flck Ä. ej vika från hans sida. Biskopen afsomnade också
vid Älfs bröst. Ä. författade då ett högstämdt kväde, hvilket hans
minnestecknare anser vara förkommet. Det torde dock icke vara fallet.
Ännu finnes nämligen förvaradt ”Ad tumulum — — — patris Doct.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
