Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 1. Domprostar och kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domprostar. 207
sendet”, framför en kristlig predikan om kors ocli försakelse. Från
1775 var D. v. pastor i Klara kyrka.
Följande år bléf Vingåkers pastorat oförmodadt ledigt. Med sina
meriter, sin extra ansökningsrätt ocli sina goda rekommendationer af
sina välgörare på Skenas, fick D. fullmakt på pastoratet. Nyförlofvad
med den fagra och firade Gretchen von Hauswolff, såg han lyckan le
emot sig, hvarom han ock skref till sin vån, hofpred. Sirieker. h ödd
så godt som till plogen har Gud kallat mig till ett af de yppersta äm-
beten att uppmuntra människor till dygd och ärbarhet. Ett af de yp-
persta och vackraste pastoraten i riket har ock genom Guds nåd kom-
mit mig till del.” Icke sniken, var han nöjd med, hvad församlings-
borna lämnade, honom af de 33,000 daler kopparmynt, hvartill pasto-
ratet var uppskattadt. Hvad han fick, räckte emellertid väl till ej blott
för honom själf utan ock till att utöfva en storartad välgörenhet mot
de fattige. Hans predikningar slogo an både på hög och låg, ihvarjämte
han genom sina personliga egenskaper tillvann sig mycken tillgifh en-
het af sina sockenbor, och när han skildes ifrån dem, var det med myc-
ken ”saknad å ömse sidor”. ”Han tog då af dem ett ömt afsked. En
stum tystnad förenad med tårfulla ögonkast tolkade bättre än ord F ör-
samlingens känslor och smärta öfver sin förlust”, sasom han själf skiif-
ver i det sista sockenstämmoprotokollet i Vingåker. — Om sin utnänir
ning till domprost skrifver han i sin efterlämnade lefnadsteckning.
________”hvilken sysla jag med underdånig tacksamhet emottog som
ett förnyadt bevis af min Konungs nåd, men med bitter saknad af den
innerligt älskade Församling, som jag måste lemna och med oroande
känsla af min oförmögenhet, mina af arbete och ålderdom förslöade
krafter, hvilka nekade mig hoppet att, fastän med bästa vilja, kunna
skapa mig okändas förtroende och uppfylla mångdubblade pligter.”
Med alla sina brister, hvilka mera tillhörde tiden än honom, var
domprosten D. en synnerligen dugande man, som åtnjöt ett stort och
väl berättigadt anseende såväl hos sina ämbetsbröder som hos sin
konung. I Carl XIII:s ordens rubinkors, som han gärna bar, ville
afunden se ett uttryck af fåfänga. Sällskapslifvet behagade honom och
jämte sin yngsta, 1ifliga dotter bidrog han att därinom sprida glädje
och trefnad.
Såsom prof på hans och tidens vältalighet må ur hans afskedstal
till ärkebiskop Lindblom vid prästmötet 1805 följande anföras: ”Länge
anade bekymret denna vår mistning, den vi bäfvande önskade; tack-
samme önskade vi att denna utmärkta förtjenst måtte belönas med
den högsta äran, men darrande stodo vi bredvid det dyrbara offer, som
vår försakelse måste frambära åt belöningen. — Wår aning uppfyldes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
