Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 1. Domprostar och kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Domprostar.
införde mig i afledne Öfver Directeuren von Stapelmohrs lins att under-
visa Irans två söner, livarmed jag glad ocli tacksam fortfor i trenne ar.
I detta ädla hus blef jag känd af äfven afledne Grefven, Landshofdmgen
och Commendeuren Johan Jacob Gyllenborg, som med mitt förra
herrskaps bifall antog mig till Informator för sin enda Son, nu va-
rande Grefven och Lagmannen Johan Henning Gyllenborg, som jag
underviste i ellofva år, till dess Han ingeck i Konungens Cancelli. Har
uppklarnade min lycka i sjelfva ädelmodets boning.” Det var näml.
denna familj, som hjälpte honom framåt i världen. Redan som student
kallades han till huspredikant hos landshöfdingen H. A. Gyllenborg och
fick tillsammans med sin lärjunge vistas på det vackra Skenas i Ving-
åker 1768, då riksrådet lät undfalla sig någon antydan om, att det möj-
ligen kunde gå för sig att i framtiden blifva kyrkoherde i det förmån-
liga pastoratet, på hvilket den unge huspredikanten redan då kastade
sina blickar. Men då gällde det också att förkofra sig, ty på den tiden
kunde ej någon ograduerad fattig huspredikant med ett par tjånstår
komma i åtanke till ett rangpastorat. D. fick emellertid följa sm lär-
junge till Upsala, där han studerade flitigt, och var om några år ej blott
magister primus och teol. kand. med vackra betyg. Under tiden predi-
kade han för liofvet 176912/2, hvarom hans vän, skördarnes skald, Joli.
■Gabriel Oxenstierna skrifver i sina Dagboksanteckningar: Jag gick i
predikan på slottet att höra mag. Dubb, som gjorde prof att bli anta-
gen till e. o. hofpredikant. Hans predikan var den sämsta, jag nå-
gonsin hört ocli bestod endast uti gamla och vanliga saker, om de rikes
frestelser och de fattiges afund, men sagda med de mest högtrafvande
ord och en orientalisk vältalighet. Två gånger höll han på att komma
af sig och ändtligen kom ett amen, förhastadt som jag tyckte, men nöd-
vändigt att draga honom ur faran och lika kärt för åhörarne som for
oratorn. Sedan han hela gårdagen skrutit öfver, livad lappri det var
att predika på liofvet och i förtröstan på sin skicklighet ej tänkt därpå
förrän fredagskvällen, följde nu ett så uselt slut på allt hans stora tal.
Det roade mig ej litet att se egenkärleken ödmjukad. Jag skulle önska,
att han af detta kunde lära, att han åtminstone ej är mer än en annan
vanlig människa, öfver hvilka han hittills med all den trygghet ocli
stolthet, som tillhör en äkta östgöte, har ansett sig vida upphöjd.”
Sedan han aflagt sina glänsande examina, gick det med fart framåt.
Den snillrika drottning Lovisa Ulrika, ett barn af upplysningens tide-
hvarf, kallade den vältalige och begåfvade D. till sin hofpredikant.
Hofvet såväl vid Svartsjö som vid Haga och Drottningholm hyllade
Voltaires bekanta ord: ”Alla sätt äro bra utom de tråkiga”, och före-
drog därföre några vältalighetsblomster, strödda inför ”det högsta A å-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
