Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 1. Domprostar och kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Domprostar.
Sin vänskap var kan i allmänhet ej snar att gifva, men en gång
gifven stod den fast som hälleberget. God hushållare, mera af ord-
ningssinne än af begär att samla, visade han sig ofta mycket frikostig
och understödde gärna verklig nöd, utan att den vänstra handen visste,
hvad den högra gjorde. I umgänget var han glad, men meddelsam blott
ibland förtroliga vänner. Hän kände sig synnerligen dragen till mu-
sikens sköna konst, som han i ungdomen med framgång utöfvade. En
väl utförd kvartett kunde t. o. m. på äldre dagar sätta honom i hän-
förelse. Han saknade icke heller sångens gåfva, men lät sällan höra
sig. En god mässning från altaret lockade tårar ur hans ögon, men
han ansåg det vara orätt att mässa såväl instiftelseorden som den öfriga
ritualen vid nattvardsgång. ”Då”, sade han, ”vore andakten för djup
att på det sättet uttrycka sig. Den rörda själen borde vid det tillfället
känna sig såsom lärjungen vid Jesu bröst, såsom Maria vid korset;
hon sjunger icke där, utan — gråter.”
Han fick både doktorshatt och nordstjärna, kvilka prydnader han
ej eftertraktade. De förmådde ej heller höja hans tanke om sig själf.
När han på äldre dagar stod på första förslagsrummet till biskop i
Linköping, bekymrade, ja förskräckte detta tillgifvenhetsbevis den an-
språkslöse mannen. ”Jag liar redan kommit högre än jag bordt”, sade
han och satte sig genast ned och skref ett bref till dåv. statsrådet
Thyselius, hvari han utbad sig som en nåd att vid utnämningen blifva
förbigången, emedan han skulle känna sig olycklig på en plats, för hvil-
ken åldern snart gjorde honom oduglig, och — hvilket mest skulle gräma
honom — stiftet skulle komma att lida, i händelse det fick en styres-
man, som så litet vore därtill danad. Brefvet framlades för konungen,
som efter läsningen däraf skall hafva yttrat: ”Laurenius måtte vara
en verklig hedersman”, hvilket ord säkerligen är den sannaste och vär-
digaste minnesteckningen öfver domprosten L.
Någon har påstått, att L. med denna sin önskan att ej vilja blifva
biskop i Linköping velat bana väg för sin måg F., som äfven var upp-
förd på förslaget. Men så var nog icke fallet, ty biskop Bring säger i
personalierna öfver L.: ”Den främling, åt hvilken han lemnade plat-
sen, kunde han haft mer än ett skäl att icke möta såsom välkommen.
Han mottog honom dock från första stunden med den ädlaste välvilja
och med en hjärtlighet, alltför stor för att dess uppriktighet ett enda
ögonblick skulle kunnat betviflas. Och lian har sedermera stått vid
den nykomnes sida, trofast i råd och dåd, och liedrat honom med en
tillgifvenhet, hvilken den, som för densamma varit föremål, aldrig för-
gäter, och för hvilken tacksamheten skall lefva i hans hjärta intill hans
sista stund.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
