Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 1. Domprostar och kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domprostar. 215
des för prästerna så betryggande att veta sig Iiafva en så redbar och
själfständig man i Stiftsstyrelsen.
Såsom riksdagsman tillhörde L. de liberala, men han förfäktade ej
det nya, emedan det var nytt; ej heller förkastade han det gamla,
emedan det var gammalt. Han ville pröfva allt och behålla det goda,
hvarför han tillvann sig aktning inom båda lägren och en trofast vän-
skap hos prästeståndets pelare. Likasom han i allmänhet ej slösade
med ord, så ej heller vid riksdagarna, men hvad han sade ägde alltid
sin fulla vikt och kärna. Riksdagsdebatternas oroliga lif öfverens-
stärnde dock alltför litet med hans stilla och tillbakadragna väsen,
hvarför han, särskildt sedan han blifvit domprost, drog sig undan från
riksdagen.
Som domprost blef han ordförande i fattigvårdsstyrelsen och fort-
satte därmed ända in i de senare åren af sitt lif och fullgjorde sina där-
med förenade åligganden så, att han förvärfvade sig tacksamhet både
af dem som gifva och af dem som taga. Stadens folkskoleväsen om-
organiserades under hans tid, så ock folkskolelärareseminarium, hvars
inspektor han var under de båda sista åren af sitt lif. När han blef
domprost, var domkyrkan nästan fallfärdig, och det var med stor glädje
han åsåg den restaurering, som då skedde.
De praktiska bestyren fingo dock ej upptaga hela hans tid eller
vara det förnämsta föremålet för hans sträfvan. Detta låg i hans kall
såsom själasörjare. Särskildt lag honom konfirmationsundervisningen
om hjärtat. Flera kyrkliga förrättningar måste han öfverlåta åt det
öfriga prästerskapet i staden, men nattvardsungdomens undervisning
behöll han för sig själf såsom sin rättighet och sitt käraste åliggande.
Därmed höll han på, tills hans sjukdom gjorde det omöjligt, och det
var med djup smärta lian lämnade sina sista nattvardsbarns oafslutade
undervisning att fortsättas af en annan. Väl var han vid denna under-
visning lika allvarlig som han varit på gymnasium, men här fick för det
mesta skolans språk vika för hjärtats, hvilket hos honom dock alltid
hade sitt allvar, ja någon gång också sin skärpa. Ett af hans natt-
vardsbarn sade kort efter hans död: ”Nog var han sträng, men icke
mer än det väl beliöfdes.”
Samvetsgrannt beredde han sig för sina predikningar, som hade
både klarhet och djup samt en finhet i tankar och uttryck, som tillta-
lade särskildt hans bildade åhörares hjärtan. Tyvärr var hans röst
alltför svag, för att han skulle kunna göra sig hörd i domkyrkan. Eme-
dan han om dagarna ständigt var upptagen än af besök, än af förrätt-
ningar, måste han särskildt de första åren utarbeta sina predikningar
på nätterna. Mer än en gång uppmanades han att låta trycka några
af sina predikningar, men därtill kunde han ej förmås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
