Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 11. Gymnasium i Linköping - c. Lektorer i historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 Lektorer.
då den blodiga leken börjat. Om läraren icke i detta ögonblick med
Stefanus ser liimmelen öppen, om lian icke talar med de helga marty-
rers hänförande röst, då är han visserligen förlorad för sitt kall. Jag
vet icke, om ibland lärarens dyra pligter någon är vigtigare och an-
svarsfullare, än att bära tröst och frid till sjukbädden, till bristande
hjertan, att emottaga de sista ögonkasten af ett slocknande öga; men
Nattvarden på slagfältet har dock något oändligt mera betydelsefullt
och rörande och jag vet ej något sublimare, skönare ämne för målarens
pensel. Der ser jag en fallen krigare: under det manliga alfvaret smy-
ger sig fram ett sorgligt drag vid tanken på hemmavarande maka och
barn. Kunde vi läsa i krigarens själ, vi skulle höra Trojanska hjeltens
afskedsord till sin sörjande maka, lians rörande klagan öfver den värn-
lösa öfvergifna qvinnans hårda lott. Der ligger en blödande yngling,
sin moders enda hopp. Hugkoinsten af barndomens fristad, det kära
hemmet, som han aldrig mer skall återse, strider med tanken på det
nya hemmet, der allt är ungdom och glädje. Moder 1 din sol går ned,
icke såsom fästets, i vestern, förebådad af aftonrådnaden, nej! den går
ned i östern i sin gryning.–––––- ”
Litet längre fram heter det: ”Gåfvorna äro mångahanda, men An-
den är en; så ock ibland vingårdsarbetarne, väktarne i Tempelgården:
der se vi en mild Johannes, som lik Seraferua skyler sitt anlete inför
den Allsmäktige, der en Moses som med strålande ansigte står inför
Herran, och emottager hans bud.”–––––-
Prostinnan Scharffs föräldrahem skildras sålunda: ”Vid foten af
det höga Omberg, sagoförtäljaren från urtiden, stod för några tiotal
af år ett patriarchaliskt fjäll, omhägnadt af frid och heligt lugn. Få
af oss äro, som af presterlig slägt upprunnit, som icke antingen sjelfve
valfärdats till denna dygdernas fristad eller hört den rörande teck-
ningen af faders eller moders mun. Det vördnadsvärda par som der-
inne bodde, en Pliilemon och Baucis i Christen drägt, har, för att låna
mästarens sköna ord, längesedan ’slutat sin heliga lifsidyll’, men dess
toner skola icke förklinga, så länge ännu finnes ett rum i våra bröst
för minnet af församlingens fromma herdar, de höga väktare på Sion.”
De sista orden lyda så: ”Fattigdomen har i våra dagar blifvit en
makt i staten: den har fått ett nytt namn. Pauperismen står icke, så-
som fordom blygsam och tigande vid våra dörrar. Den är under va-
pen. Den skall förr eller senare kräfva ut sin del i det stora arfvet,
om vi icke beskatta oss sjelfva. Men om någonsin Cffisars vackra ord:
skona medborgaren, böra höras i lägret, så är det visserligen här, der
hungrande skaror kämpa för sitt lif. De äro våra bröder! Försakelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
