Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Domprosteriet eller Hanekinds och Åkerbo kontrakt - 8. Östra Hargs pastorat - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domprosteriet eller Hanekinds och Åkerbo kontrakt.
Gift 1752 28/9 me(i Catharina Elisabeth Stenhanvmar, f. 1755 2i/g, f 1829 «/2,
kyrkoherdedotter från Ekebyborna. — Barn: Nils, domkyrkosyssloman. Anna He-
lena, f. 1760 is/io. t 1766 26/^ Bengt, f. 1769 26/g; begr. 1770 8/g.
16. Anders Olof Lunnerqvist, född i Hagebyhöga 1748 13/u.
Föräldrar: Olof Lundqvist, orgelnist, och Maria Månsdotter. Efter
studier i Vadstena och Linköping stud. i Upsala 1769; prv. 1773 20/5;
komminister i Ekebyborna och Ask 1783 22/1; tilltr. 1784; kyrkoherde
här 1801 27/12, tilltr. 1802. f 180524/12, begr. af domprosten Dubb
1806 3/i.
Gift 1783 21/g med Christina Catharina Egelin, f. 1755 2l/3, f 1829 11/2; kyrko-
herdedotter från Ekebyborna. — Barn: Maria Catharina, gift med A. G. Schelin,
kyrkoh. i Vist. Christina Elisabeth, gift med O. Boström, kyrkoh. i Euringstad.
Anna Emerentia, gift med H. J. Lidberg, kyrkoh. i Björkeberg. Ulriea, f. 1790 19/3,
t 1791 2i/2. Joseph, f. 1791 22/12j f 1792 30/g. Olof, kyrkoherde här.
Domprostens liktal innehåller intet om den aflidne. Men det må
såsom en tidsbild därur anföras: Sörja och sakna få vi. Förnuftet be-
faller oss icke någon hård känslolöshet och Christendomen utdömer
icke de tårar, som rinna utur den ömma känslans källor. Hjelten, den
verldsvise, en Christen, må icke blygas öfver sin sorg vid den dygdiges,
menniskovännens och sine anförvandters bortgång; blygas böra de, om
de stå orörde vid det uppträde som påkallar hjertats ömmaste känslor.
Ett hjerta orörligt för sorgen, är icke eller känsligt för kärleken och
vänskapen. Tårar äro mensklighetens rätt och de flyta till dess ära,
när förnuftet befallt dem och Religionen helgar dem. Och, huru kunna
de hämmas, när döden för alltid beröfvar oss dem, som varit vårt lifs
lättnad och glädje? Denne fadren, som tänkte mer på min lycksalig-
het än på sin egen, den han endast sökte i min; denne fadren, som da-
nade mitt förstånd för sanningen och mitt hjerta för dygden, med en
sorgfällighet af kärleken allena ingifven; denne fadren, som nekade sig
beqvämligheten för att gifva mig den; han är icke mer, och jag skulle
som barn icke gråta? Denne makan, som mitt hjerta valt, som beredde
mitt lifs glädje, utan hvilken ingen lycka var mig angenäm, och med
hvilken sjelfva olyckan blef mig lätt, vid hvilkens hand jag oförtruten
beträdde dygdens ädla stig; den är icke mer, och jag skulle som maka
icke gråta? Denne Läraren efter Guds egit hjerta, som visat mig him-
melens läror i den enkla drägt, hvilken bådar dem komne ifrån him-
melen, denne Läraren, som sjelf i dem öfvad och bepröfvad, med sine
efterdöraen, starke att befolka himlarne, ledt mig tryggare än de bästa
föreskrifter och villigare än budordets befallande stämma; denne lära-
ren, som i förtrolighetens samtal utbredt friden öfver mitt blödiga sam-
vete, ingjutit lugnet i mitt oroliga hjerta, lärt mig att förhöja min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
