Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Gullbergs och Bobergs kontrakt - 2. Västerlösa pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Viisterlösa pastorat.
Ingen borde blifwa Pastor, Theologiw Professor eller Hofpredikant,
förr än lian upfyllt 30 år, ock waret Lärare wid någon Församling.
Wid ledigheter skulle Förslag upsättas efter redan gällande För-
fattningar, men i Regale Gäll intet Wal källas, utan om Församlingen
efter Prof-predikningarne icke kade något at påminna, skulle de samme
hos Konungen då anmälas, at endera eller någon annan til Lägenheten
utnämnas. Men i Consistoriele Gäll skulle mellan de Föreslagne ut-
nämningen afgöras genom lottning, på et derom äfven föreslaget och
tjenligt sätt.”
Om detta memorial fäller biskop Wallquist det omdömet, att det
”wisar — en man, som önskade ordning inom sit Stånd, och dess för-
moner jämnt utdelade både til skicklighetens upmuntran och förtjen-
stens belöning”.
Förfaren, som prosten Widén var, i alla kyrkorättsliga ärenden,
var det biskop Wallquists mening att göra den framsynte kyrkopoliti-
kern Widén till sin närmaste man i kyrkostyrelsen. Men det mördande
skottet 1792 vände upp och ned på det gamla, och Gustavianerna sprid-
des som agnar för vinden. Wallquist fick i hast resa hem till Växjö,
och Widén fick sitta hemma i Västerlösa, men ehuru aflägsnade, följde
de med Argusögon allt, som förehades vid det kungliga hofvet. Tidning-
arna visste ingenting härom, eller, rättare sagdt, de vågade ej skrifva
härom. Tkorild var ett varnande exempel. Han hade efter konung Gu-
staf III:s död utgifvit en afhandling om Allmänna förnuftets frihet,
med en tillegnan till hertig Carl, som han uppmanade, att ”afskaffa de
fyra barbariska nationerna i rikets stånd, hvilka visat sig vara rikets
obestånd”. Skriften togs i beslag, författaren uppkallades i Svea hof-
rätt, kvarifrån han fördes i fängelse och dömdes till landsförvisning.
Vid denna tid fick hertig Carl ett anonymt bref, som hade följande
lydelse:
”Min nådige Herre!
Det slutas aldrig väl, om I fortfaren, som I börjat. Salig konungen
beviste Eder all möjlig ära och det yppersta förtroende; men I svaren
däremot med de största infamier på hans stoft. I upphäfven och lasten
hans visa inrättningar; förolämpen och fördrifven hans trognaste folk,
men befrien och upphöjen hans fiender och försmädare. Kunnen I så
låta förblinda Eder, att I icke finnen sådant uppförande vara ovärdigt
och Eder själf skadligt samt att nationen därmed ej kan vara nöjd.
Och I gören Eder misstänkt för delaktighet i konungamordet och blifven
för eftervärlden uti historien afmålad som en otacksam broder samt
en nedrig prins. I föregifven, att I viljen blidka och befordra enighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
