Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Gullbergs och Bobergs kontrakt - 7. Klockrike pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockrike pastorat. 237
göra, ligger ännu inom förlåten. Glid vet det blott. En annan hand
stall teckna upp det. Teckne Gud mitt namn i lifsens bok, så må
menniskorna fritt utföra sin teckning.” Kommen hit utdelade han rätt
med Andens kraft salighetens ord. Folket visade mycken kärlek för
det goda Guds ord, som var hans egen högsta skatt; här fick han ut-
dela ett icke obetydligt antal exemplar af Luthers postilla och många
vände sig med förtroende till honom i samvetsangelägenheter och ande-
liga bekymmer.
I Febr. 1848 blef han under ifrigt arbete vid sitt skrifbord träffad
af slag i tungan och vänstra sidan. Ifrån detta ögonblick blef den
kraftfulle mannen en gubbe och gubben snart ett jollrande men frid-
fullt och lyckligt barn. Själf omedveten af sin olycka, mild och glad,
med rörande tacksamhet erkännande de älskandes omsorger, förmil-
drade han för sin omgifning den sorgliga verkligheten. Med barnslig
glädje kunde han på sommaren 1849 njuta af kära gästers närvaro i
sitt hem. Ett nytt slaganfall i Okt. s. å. närmade honom hastigt till
grafven. Född på Annandag Pingst, fick han på samma dag utandas
sin sista suck.
Om honom yttrade begrafningsförrättaren bland annat: Hans
namn såsom skollärare blifver oförgätligt i skolans häfder. Talrika
lärjungar, öfver hela riket spridda, förkunna med en mun hans pris
och välsigna hans nitälskan. Hans verksamhet såsom lärare var icke
att förlikna vid droppen, som genom ideligt fallande säges urholka
stenar; nej den var en brusande ström, som ryckte ined sig allt hvad
som kom i dess väg. Den eld, som brann i hans själ, och med ovanlig-
lätthet meddelade sitt ljus, hänförde lyckligare anlag och värmde de
trögare till lif och verksamhet. Och detta brinnande nit var dock för-
enadt med sann frihet. Sträng och allvarlig utan undseende för vårds-
lösheten och försumligheten, ja ofta häftig och uppbrusande, glömde
han dock aldrig billighetens och rättvisans gränser.–––––– Den, som
tecknar dessa matta drag — gläder sig —, att en gång — hafva sett
honom på lärostolen. Hvad hans ögon då lyste af glädje och hela hans
anlete log! —
Han egde icke utmärkta hvad man kallar vttre predikogåfvor, så-
som en stark och klingande röst eller ett tjusande föredrag; men, de
som älskade Guds rena ord, hörde honom med sann uppbyggelse och
värderade i honom en rätt evangelisk predikare. Här användes icke.
tillgångarne af hans rika och poetiska snille, här var det icke sin talan
han förde, här var det icke sitt pris han sökte, han glömde aldrig, att
det gällde Guds ära och själars salighet.–––––– Man skildes sällan
från honom, — utan att i minne och hjerta behålla något varmt ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
