Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Skärkinds kontrakt - 2. Skärkinds pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Skärkinds kontrakt.
och glädjeämnen. Själf en kunskapstörstande ande, förstod lian be-
kofvet af en i rätt riktning bedrifven folkundervisning och arbetade
nitiskt härför. Ehuru ingalunda en praktisk man, sökte han med om-
sorg sätta sig in i livad som angick församlingens äfven praktiska an-
gelägenheter. Under sin krafts dagar lär han sällan hafva försummat
ett enda kommunalnämndssammanträde eller en enda stämma. Men
särskildt dyrbar var för honom den enskilda själavården. Och ’ dok-
torn” kom därvid ej såsom den öfverlägsne läraren utan som en broder
och en lärjunge af Honom, som var mild och ödmjuk i hjärtat, hvarföre
den sjuke fritt fick tala om sina krämpor, den olycklige om sina sorger,
äfven de timliga, den tviflande om sin själskamp, den i synd sjunkne
om sitt elände, och för hvar och en hade B. både aga och lisa, äfven-
som, där det tarfvades, timlig hjälp. Också voro sådana stunder öga
mot öga och hjärta mot hjärta med ”doktorn” för många efterlängtade
och dyrbara och mången välsignade en sådan stund såsom sin födelse-
stund till det nya lifvet i Gud.
I fråga om B. betydde nog predikanten mycket, men pastorn mera
och mest personligheten. Denna var en predikan, kraftigare än ord,
en bok, hvarur man kunde läsa en sann kristendom.
Det första intryck, man fick af honom, var en försynthet, som man
sällan finner hos personer i B:s ställning. Hos honom skönjdes aldrig
ett spår af öfvermod. En hård dom om nästan gick väl aldrig öfver
hans läppar. Och likväl var han ej ett rö, som drefs hit och dit af
vädret. Sina grundsatser och, hvad han ansåg vara rätt, svek han
icke. Därifrån bevarades han på grund af sin omutliga rättskänsla.
Den nya tidens åsikter sökte han förstå, om han än med sin ålder och
sin konservativa läggning måste ogilla mycket däri.
Arbetet var hans behof och studier alltjämt hans lust. Större
delen af sin dag i hemmet tillbragte han vid skrifbordet eller boken. —
Sällskapslifvet hvarken sökte eller skydde han, men, när han deltog
däri, var han på sitt sätt stilla glad och kunde gärna höra ett harmlöst
skämt eller berätta en anekdot. — I sitt hem såg han gärna gäster. —
Genom sin uppfostran och sina grundsatser var han sparsam, och hans
personliga behof voro mycket små. Det var honom en plåga att ej un-
der sin sjukdom kunna hjälpa sig själf. ■— I fråga om andra var han
mycket hjälpsam. När man omtalade för honom, att man till någon
hjälpbehöfvande gifvit något af husets förråd, sken han upp med ett
belåtet: ”Tack, tack, det var bra.”
Ordet tack låg ofta på hans läppar. Och han hade skäl att vara
tacksam, ty han hade fått mycket af det bästa, Herren har att gifva:
i det yttre en ganska hälsosam kroppshydda, en hög ålder med väl bi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
