Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Norrköpings kontrakt - 1. Norrköpings S:t Olai pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norrköpings kontrakt.
tidning. 1863 uppsatte lian Veckobladet, Tidning för kyrka ocli stat,
gom dock var öfvervägande politisk. Från sin befattning i Norrköping
tog E. afsked icke blott på grund af öfveransträngning, utan också
därför, att lian ansåg sig böra under lugnare förhållanden genomkämpa
det missmod, som infunnit sig hos honom, som förgäfves satt sitt spärr
mot tidens ström. Långvarig blef dock ej hvilan, enär han snart nog
blef biskop i Karlstad. Det var till ett svårskött stift han kom, och
mera svårskött blef det med åren. Med icke vanlig arbetskraft och
arbetshåg egnade sig R. oförtrutet åt sina nya ämbetsåligganden. Han
blef så med åren en af Svenska kyrkans mest markerade, om ej infly-
telserikaste personligheter. Stort uppseende väckte lians s. k. affall
till en liberal teologisk och kyrkopolitisk ståndpunkt, trädande i dagen
särskildt vid 1893 års kyrkomöte. Väl bidrog härtill, att E. icke
ogärna stod i opposition och att han älskade talets sälta. Men orsa-
ken till ”alfallet’’ låg djupare. 1893 års kyrkomöte, det viktigaste af
de hittills hållna, betecknar en ny tids inbrott i svenskt kyrkolif. Det
af väckelserörelserna på 1850-talet härflutna sträfvandet att åstad-
komma en kyrkotuktslagstiftning, som, därest den förverkligats i sin
ursprungliga syftning, skulle förändrat kyrkans folkkyrkliga karaktär,
hade resulterat i ett förslag till lag om själavård, som, i försvagad
form visserligen, upptagit de nämnda tendenserna. R:s prononcerade
motstånd mot denna lag, som också blef af kyrkomötet afslagen för
att aldrig återkomma, stämde väl öfverens med hans gamla kyrko-
principer. De började komma till sin rätt igen, ehuru på ett nytt
plan, utan de äldre tvångsprinciperna. I det fallet tolkade E. tiden
rätt, så också, när han, kanske icke utan en viss ensidighet, pekade på
betydelsen för kyrkan af kärleksverksamhet och socialt arbete. Icke
i allt såg han riktigt. I bekännelsefrågan stod han på samma sida som
de, hvilka han i själavårdslagen bekämpade. Det blef också under de
följande åren något egendomligt motsägande i hans ståndpunkt. Han
såg den nya tiden, men var för gammal för att i djupare mening kunna
leda den. — Som talare och stilist var E. mycket framstående. Hans
språk var originellt, bildrikt och formfulländadt.”
E.. som blef En af de 18 i Svenska Akademien 1887, var ledamot
af prästeståndet för Linköpings stift vid riksdagarna $£56—1868, 1859
1860, 1862—1863 och 1865—1866 samt ledamot af riksdagens 2:dra
kammare för Norrköping 1870—1872 och för Karlstad 1876—1882,
Se vidare om honom hans Sjelfbiografi (i Sv. Biogr. Lexikon, Ny
löljd, IX, Stlilm 1883, sidd. ISO1—199) och I Afzelius’ minnesteckning
öfver honom (i Sv. Akademiens Handlingar ifrån år 1S86, Band XXII,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
