Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Norrköpings kontrakt - 4. S:t Johannis pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S:t Johannis pastorat. 193
röda och svarta understrykningar, voro mönstergilla, men torde nog
ha kostat mycken tid och möda. Såsom expeditionsman var A. en af
de förnämste i stiftet, och hans kunskap i lagar och författningar var
omfattande. Därför anlitades han också flitigt af yngre och mer ovana
ämbetsbröder, när något svårare förelåg, och med aldrig sviktande till-
mötesgående sökte han hjälpa dem tillrätta, om ock hans knappt till-
mätta tid stundom däraf togs hårdt i anspråk.
I förhandlingarna vid prästmöten och på konvent tog A. den -Ul-
ligaste del som debattör och sekreterare — han var, som han skämtande
sade, sitt konvents ’secretarius perpetuus’. Han talade gärna om, att
han. säkert den ende prästman i hela Sverige, bevistat prästmöten i
alla Sveriges stift — sist i det- yngsta af dem, Luleå stift.
I sitt enskilda lif var A. mönster för en öm make och fader, en god
kamrat och en angenäm umgängesvän. De, som besökte honom i lians
gästfria hem, hade alltid synnerligen behagliga minnen af besöket, ty
A:s glada, vänsälla sätt och humoristiska läggning var en ständig
glädjekälla.
Så är då borta nu, den gamle, käre, vördnadsvärde prosten, och vi
få ej mera se hans blida anlete och känna hans trofasta handslag. Djup
är sorgen inom familjekretsen, bitter saknaden hos alla dem, som han
stödt med råd och dåd, och bland de talrika vännerna, stort tomrummet
inom och utom församlingen.
Karl Theodor Appelqvist var en god och dugande man. Hvile han
i frid, välsignadt hans minne.”
I Julhälsningar 1916, där A:s porträtt äfven förekommer och af-
bildningar af både gamla och nya kyrkan, har J. G. N n skrifvit en
längre lefnadsteckning öfver honom, livarur vi till komplettering af
förestående minnesruna låna följande:
Det djupaste och mest framspringande draget hos prosten A. var
onekligen hans öppna, vidtfamnande hjärta. Sina armar öppnade han
och mottog vid sin sveklösa mannabarm hela världen, hade jag så när
sagt. Hans kynne eller naturell var en gång den, att med- en ädel kär-
leks hela välvilja gå alla i möte, som kommo i hans väg. Jag vet
knappt, huru jag skall göra mig förstådd. A. talade med teckenspiåk.
Hans handtryckning, munnens leende, ögats liflighet sade ungef.ii • du
möter ”godvän”, som gläder sig åt kvarje nyförvärfvad godvän
Prosten A. hade också bland lekmännen otaliga vänner och broder.
Man kunde nästan tycka, att han slösade med sin förtrolighet och med
att ingå broderskap med alltför många. Men det var blott ett ut ö e
af inre välvilja. Han skadade ingen med sin frikostighet, icke ens sig
själf. Frikostigheten nedsatte ej hans värdighet, livarken som piäs
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
