Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Hammarkinds kontrakt - Skällviks pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576 Hammarkinds kontrakt.
gärning. Det är icke så godt att utföra en presterlig gärning i
Anna, där sockengränserna gä två mil ut till sjös, och holmarna och
klabbarna, där ett flertal församlingsmedlemmar bo, äro många. Men
prosten L. skydde aldrig besväret. Och hårdt skulle det väder vara då
prosten icke vågade sig ut. ,Ta, så hårdt, att de väderbitne fiskarne
som bodde långt bort i skären, brukade säga: ”Törs inte prosten ut
så törs ingen ut.”
ITestgården och kyrkan ligga på olika sidor om Gropviken. Midt
öfver viken är det bara en liten bit, men rundt omkring är det nära
två mil. Därför praktiserade sig prosten gärna öfver viken. Men det
hade sina sidor med den viken ibland. På våren kunde det komma
tider, då det ”livarken bar eller brast”. Och då hände det ej så sällan,
att det hängde på ett hår, att icke prosten blifvit i sjön. Men Gud
bevarade honom. Han hade arbete längre åt honom.
Det var till en sjungande församling, han fostrade S:t Annahorni
Den som under de senare årtiondena öfvervarit en gudstjänst i S:t
Anna kyrka, han har visserligen förvånat sig öfver den kraftiga psalm-
sång, han flek höra. Församlingen var fostrad till andlig sång. När
prosten gick att läsa med sina nattvardsbarn, så tog han gärna violen
med. Och så spelade han före melodierna på gedigna sånger och psal-
mer. På det sättet lärde han dem att sjunga. Så hade han inöfvat och
fostrat generation efter generation. Och det var ej underligt, att det
blef sång af i S:t Anna kyrka.”
Ur hvad som yttrades om honom vid prästmötet 1912 må meddelas:
”Sitt pastorat kände han såväl till medlemmar som till skär och klab-
bar, ja äfven till flora och fauna, och detta oaktadt dess natur är så-
dan, att han till konung Oscar II på dennes fråga: ”hvar har du egent-
ligen din församling?”, med sanning kunde svara: ”den ligger i sjön.
Ers Maj :t”.
Med viljekraft och icke utan en viss själfrådighet såväl i lynne
som sätt ombesörjde han på patriarkaliskt vis sina församlingsbors
angelägenheter, och i den mån, de började förstå, att det gjordes med
både klokhet och rättrådighet och att det lände till deras bästa, sa
fogade de sig med tiden allt villigare däri.
Han var också en alltför ädel natur för att icke ångra, när han
möjligen någon gång förgått sig. Karaktäristiskt är ett yttrande till
en god vän angående en uppbrusande adjunkt, som han någon tid haft:
’till dig såsom nära vän kan jag säga, att honom har jag fått för mina
synders skull. Jag visade icke alltid i min ungdom såsom adjunkt
mot min förman den pietet, som jag borde. Nu vederfares mig med
rätta detsamma’.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
