Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 3. Hällestads pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
730 Bergslags kontrakt.
ståiulet bevistade riksdagarna 1856—1858, 1859—1860 oeli 1862, 1863
samt såsom ledamot i Kyrkolagskommittén 1869, 1872 och 1873. Vid
riksdagarna stod han i allmänhet på de liberalas sida, hvilket var or-
saken till, att han ej tidigare blef riksdagsman och fick stanna hemma
vid representationsriksdagen 1865, 1866. Under sina riksdagar verkade
han nitiskt för nykterhetssaken. En gång skulle en viktig fråga, en höj-
ning af brännvinsskatten, afgöras. Han låg då sedan några veckor till-
baka i reumatisk feber. Hå han fick veta, att man befarade en splittring,
som kunde föranleda frågans fall, lät han kläda på sig och så godt
som släpa sig till den närbelägna samlingsplatsen, där han 1 i(’ligt deltog
i diskussionen och vann seger, hvarefter han återvände till sjukbädden,
där han kvarliölls ytterligare några veckor af ett svårt recidiv.
I det enskilda umgänget var E. mycket tilldragande. Då han vi-
sade sig i ett sällskap, blef han vanligen snart dess medelpunkt. Både
unga och gamla lyssnade med nöje till hans ord. Gärna talade han i
den enskilda kretsen. Ofta rörde sig hans tal kring ungdomsminnen
eller framstående personer, som han varit i beröring med. Godmodigt
skämt kryddade stundom hans tal, men äfven något af den skärpa,
som utmärkte hans offentliga uppträdande, kom emellanåt fram och
afspeglade sig i det uttrycksfulla ansiktet, särskildt i de ännu i ålder-
domen lifliga ögonen. Han ägde många vänner men äfven ovänner,
såsom de bruka få, som våga säga sin mening rent ut till oeli om
hvem det än må vara, men ovänskapen räckte i allmänhet ej länge.
Stort anseende åtnjöt han af de yngre och frisinnade prästerna, som i
lång tid sågo upp till honom såsom sin märkesman.
Han var en god make och far, som ingenstädes trifdes så väl som
i hemmet, dit han alltid återvände med glädje efter längre eller kortare
bortovaro. Gemensam läsning eller samspråk upptog vinterkvällarna,
sedan arbetet för dagen var slut; på sommaraftnarna vandrade lian
helst ute i det fria.
De två sista åren af sitt lif måste han lämna sitt arbete i andras
händer, och det kändes mycket påkostande för honom att nödgas stå
kvar på en plats, där han ansåg sig vara till hinder för andra. Det
var då, som en af hans sockenboar — frikyrklig för öfrigt — tröstade
honom sålunda; ”Doktorn är just som en sådan där stolpe, som står i
kärret och som pojkarna åka slänggunga kring. Stolpen tycks inte
göra mycket, men, så länge han står där, kan pojkarna inte skena för
långt ut.”
Det var en söndagsmorgon, då E. ingick i den eviga hvilan. När
klockorna den dagen ringde, samlade sig folket utanför prästgården,
tyst, undrande. Det var likasom svårt att fatta, att doktorn var borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
