Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordines naturales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
nära en paradox fordran, ett posterius prius:1 i. Endast de genuina
släktena (de som verkligen höra till denna familj) böra hopställas (men
detta är i många afseenden ett så okändt område, att endast de mest
öfvade botanister förstå den konsten); 2. Karaktärer böra sedan
gifvas, som med sina kännetecken omfatta alla samhöriga släkten
(hvilket ofta är omöjligt, — och äfven där det kan ske, skulle en
sådan karaktär ej räcka till att skilja familjen från alla öfriga
familjer).
I Linnés af Giseke utgifna Prælectiones finnas 58 naturliga
familjer. Den första är Palmæ, »ordo totus naturalisetdistinctissimus».
Till en början hade palmerna varit så okända för Linné, att han ej
kunnat gifva dem någon plats i systemet, utan ställt dem efter
klassen Cryptogamia såsom ett bihang till växtriket. Till Palmæ för han
nu 5 släkten som till största delen förut varit okända af brist på
blomma och frukter, Chamærops, Borassus, Corypha, Cocos (ändradt
från Coccus), Phoenix. Här, bland de naturliga familjerna, ger han
Palmæ en karaktär till blomma och frukt, som närmar dem till
Li-liaceæ, men som dock, ehuru familjen är så naturlig, föranleder
honom att utbrista: »häraf följer, att ingen gemensam karaktär kan
hämtas från vare sig frukten, blomkronan, pistillen eller ståndarna;
hvarifrån skall den då tagas?»2
Linné har i Classes plantarum 1738 uttalat den meningen, att
den allmänna karaktär, som vore mest värd för det naturliga
systemet, är fröets »situs», topografien af fröets byggnad, nämligen
»tillväxtpunktens» (d. v. s. växtanlagets eller embryots) läge, hvilket
redan Cæsalpinus användt till indelningsgrund. I Philosophia botanica
redogör Linné för växternas »placentation» eller »kotyledonernas»
(hjärtbladens) förhållande vid groningen och upptager några från det
föregående århundradet välbekanta hufvudgrupper under de likaledes
välkända namnen Monocotyledones, Dicotyledones (och
Polycotyle-dones eller barrträden), samt Acotyledones (Rajus* »Imperfectæ»).
Detta återkommer i Prælectiones (sid. 17) såsom den »erkändt bästa»
indelningsgrunden för de första, stora naturliga afdelningarna. Dessa
1 Prælectiones, utg. af Giseke, sid. 13.
’Jämför Palmæ i Engler’s Syllabus der Pflanzenfamilien: »Blommor
mestadels genom abortus o" 9- Blomhylle högbladsartadt eller hälft kronlikt, sällan
zygo-morft, de yttre bladen ofta mindre än de inre; ståndare 6, sällan 3, oftare 9 — 00,
fria eller sammanvuxna. Fruktblad 3, fria eller merendels förenade: i senare fallet
en 3—i-rummig pistill, stundom med blott 1 fröämne. Bär eller stenfrukt.
Frö-hvita riklig, horn- eller elfenbensartad, hos stenfrukterna vidvuxen det hårda
fruktlagret med hela sin yta. Embryo litet, beläget ytligt, vid groningen med starkt
förlängd t hjärtblad».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
